Reflektioner från ett busstak i Nasca, Peru

I morgon har vi varit på resande fot i tre veckor. Timmarna innan planet lyfte från Landvetter den 28 november var jag kanske mer nervös än jag själv ville erkänna. Det handlade kanske inte så mycket om resan i sig utan mer om gruppen som ska dela resa och boende på ett extremt intimt sätt, och om att inte träffa nära och kära på ett kvarts år.

Ikväll är det tidig sänggång eftersom reveljen går imorgon klockan 05:15. Vi sover utan presenning (här regnar det typ aldrig), och jag ligger och tittar på stjärnorna, endast störd av outtröttliga skällande hundar.

Det är en riktigt bra och trevlig grupp, hälften män, hälften kvinnor, och åldrarna är blandade. Jag ligger mitt på medianen. Som i alla grupper bildas små ”gäng” som hänger lite mer tillsammans. Gubbgänget består av mig, Hans-Daniel, Peder och Bosse. Den mest äventyrliga i bussen är Peder, som inte säger nej till något.

Om några dagar får vi förstärkning av ytterligare tio personer (vi är tretton plus reseledare och chaufför nu), och då blir det rejält trångt. Det ska bli spännande att se vilken typ av människor det är.

Boendet på bussen är inte något problem, nästan tvärtom. Man har sin 60 cm breda ”kupé” på taket under sitt myggnät. Visst blir det en del grävande i väskorna, men samtidigt har åtminstone jag fått en bra rutin på vad som ska finnas i den stora väskan, i ryggsäcken eller i vår lilla låda. Den lilla lådan är verkligen ett lifehack; där är det man gräver mest hela tiden.

Vad har man där då? Jo, saker som används ofta och som man vill kunna ta fram snabbt:

• Tallrik, mugg (som jag hittills inte har använt) och bestick
• Myggspray
• Solkräm
• Nattnecessären med tandborste, piller, öronproppar, sovmask, powerbank. Enkelt att ta med upp på taket.
• Läsplatta
• Diverse olika laddare
• Ibland passet om man behöver det lättillgängligt
• En bok

Nu har vi två långa bussdagar framför oss, men det ska nog gå bra. Vår chaufför Pär rattar den Rosa Bussen med säker hand.

Jag roar mig med att gå igenom och rensa oändligt antal bilder, skriva, förbereda inlägg på Instagram/Facebook, läsa böcker, prata med andra och ibland spelar vi spel. Landskapet brukar vara så spektakulärt att resan i sig är ett äventyr.

Nu sover nog de flesta på bussen, åtminstone låter det så. Hundarna i trakten gör inte det.

Äventyret fortsätter.