Salta: En trött häst, BBQ och en Gudfader

När man är i Argentina ska man, förutom att äta grillat kött och dricka lokalt rätt vin, åka ut på en ranch och rida häst. Vi slår till med en dubbel och rider några timmar och avslutar med klassisk BBQ efteråt.

Det är ännu en stekhet dag när vi tränger ihop äta turister i två små taxibilar. Signifikativt för vår resa i Argentina är att ingen har Peso och att nästan ingen accepterar dollar, trots rykten innan om att det skulle fungera. Vi löser detta genom att den enda stackaren som varit smart nog att växla får lägga hela den resekassan på vår tur fram och tillbaka. Tack Moa 🙂

Efter ungefär en timme kommer vi fram till ranchen och möts upp av vår guide, tillika son till ägaren. Äntligen träffar vi någon som pratar acceptabel engelska. Vi bjuds på en enkel frukost innan det är dags att förbereda oss för äventyret.

Hjälmar provas ut och vi får ett slags skydd för benen, guiden går igenom de enklaste tipsen för hur vi ska göra och sen är det dags att sitta upp. Eftersom jag absolut inte kan rida ber jag om den tröttaste hästen, och banemig att jag blir bönhörd. Morocha presenteras för mig, jag hälsar fint, som man gör, och får hjälp upp.

Från början är hon ganska pigg och vill gärna hålla sig i täten, men snart kommer hon in i sitt eget lunk. Nämnas bör att alla hästar är fantastiska och följer varandra i ett någorlunda rakt led. Morocha hamnar ibland lite efter och jag gör mitt bästa för att mana på och gasa. Ibland fungerar det, men ärlighetens namn beror det nog snarare på hennes egen vilja än mina försök till kommando.

En stund in på turen kommer guiden och ger mig en pinne och tipsar om att ge henne en försiktig klapp på baken för att mana på. ”För att hon är lite speciell”. Det fungerar faktiskt ganska bra.

Första timmen rider vi in gassande sol, sedan gör vi en kort vattenpaus. Lisas häst tar det där med paus på allvar och lägger sig helt sonika mer, varpå hon i ren förskräckelse hoppar av. Allt gick bra som tur var.

Andra halvan går längst med en gammal flodskåra inne i skogen så där får vi skugga större delen av tiden. Stundtals tvingas vi ducka för grenar och ibland nästan kasta oss bort från taggbuskar. Hästarna blir plötsligt piggare och börjar till och med att lunka lite emellanåt (eller som någon uttryckte sig ”skenade i full galopp”. Kul, men här börjar det kännas i baken när man hamnar i otackt.

Tillbaka på ranchen bjuds vi först på ost, lite snacks och vin innan det äntligen är dags för grillningen. Vi bjuds till ett stort långbord med säkert 25 personer runt. På högsätet sitter ägaren av ranchen, en äldre herre. Bredvid honom hans bröder, sedan sonen och så vidare. Sedan sitter vi turister, efter oss kommer tjänstefolket och längst ner på bordet sitter ungdomarna och barnen. Strikt hierarkiskt, men ändå fint på något sätt. Farfar sitter där på änden som en Gudfader, och när barnen har ätit klart går dom artigt och väluppfostrat fram till honom och kramar om och tackar för maten.

Gudfadern håller låda, såklart bara på spanska, och verkar väldigt nöjd med livet. Guiden ”tvingar” på oss mera vin, och eftersom det är oartigt att tacka nej så är det bara till att tacka och ta emot.

När vi kommer tillbaka till campingen är vi trötta och mycket nöjda med dagen. Eftersom det är vardag är Polen nästan folktom så det blir ett svalkande dopp där.

Kvällsmaten? Två stycken glassar med två kulor vardera. Man blir liksom inte hungrig i värmen. Och mitt sällskap har extremt dåligt omdöme.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.