Påskön och flyg till Santiago: Magisk soluppgång, ett öga och bristfällig flygsäkerhet

Det är becksvart ute när jag strax före klockan 6 står redo och väntar på dagens guide. Tio minuter efter utsatt tid ringer han, utan att på något sätt ursäkta sig, för att meddela att han är på väg.

I bilen sitter redan Adriana, som var den som initierade turen för mig. Vi åker över halva ön, till den plats med 15 moais där vi var igår. Skillnade är att nu inväntar vi soluppgången. Vi är inte ensamma, men det är långt ifrån så mycket folk som jag hade förväntat mig.

Tillslut spricker solens första strålar igenom, ovh vi bjuds på en enastående show. Tillbaka på hotellet är det dags för mig att checka ut, låsa in väskorna och sen tänker jag hinna med ett besök på muséet innan det är dags att lämna ön.

Jag får hjälp att boka en taxi, och strax är jag där. Jag ger chauffören tydliga order om att jag önskar åka tillbaka om prick 1 timme, och att det är viktigt för att jag har ett flygplan att passa.

Muséet är bra, bland annat kan man se det enda bevarade ögat från Muai, och den enda kvinnliga statyn. Trevligt ställe med bra information, även på engelska.

Jag är ute igen strax före avtalad tid och väntar på taxin. Och väntar. Och börjar bli lite nervös, kag har nämligen transför bokat från hotellet där jag har mina väskor om nu mycket mindre än en halvtimma. Tillslut ger jag upp och går tillbaka till muséet för att be om hjälp att boka en ny bil, men just som receptionisten håller på att ringa kommer han. Jag rusar ut och vi åker iväg.

Transfern till flygplatsen är i sig intressant. En otroligt gammal bil körd av en kvinna med två små barn i framsätet. Bilen där några gånger under färden, antagligen bara för att göra det lite mer spännande.

Flygplatsen på Påskön är såklart inte så stor, och den är intressant på många sätt. Det finns ett litet kaffe, där ena delen är på den incheckade sidan. Och där (vad jag gissar) deras barn springer fritt mellan avdelningarna. Så mycket med den säkerheten. Väl innanför säkerhetskontrollen är det möjligt att sitta utomhus och vänta på att få gå ombord.

Allt flyter på helt enligt plan och snart är jag tillbaka på Hotel Santa Lucia i Santiago. Ännu en gång utan aircondition, trots att jag försöker övertala receptionisten att det är vad jag bokat.