Inkaleden dag 2: Kokablad, Dead womans pass och Dan Hyllander

Tidig väckning idag också, prick 05:30 ”knackar” en av bärarna på tältet och kommer med kokablads te. För protokollets skull vill jag tillägga att nej, man blir naturligtvis inte ”hög” av det, men det ska tydligen vara bra nu när vi är på höga höjder.

Till frukost får vi ett slags runt stort (snustorrt) bröd, något som liknar kalaspuffar, te, fruktsallad, yoghurt och chokladpannkaka.

Som sagts tidigare är dag 2 på inkaleden den tuffaste rent fysiskt. Vi ska gå från 3000 höjdmeter upp till 4200 meter, och sedan rakt ner till 3600 meter där vi ska sova.

Och det är verkligen tufft. Gruppens ynglingar, Daniel och Rasmus, ger sig iväg med en rasande fart och dom syns inte till innan vi är framme för dagen. Jag hamnar som god trea, tar det väldigt lugnt och väntar flera gånger in dom efterföljande som kämpar på bra.

Enligt guiden bör vi nå toppen på cirka 5 timmar, jag är där strax efter 4,5 timmar. Sista biten upp är otroligt jobbig och det är svårt att veta om det är på grund av den tunna luften eller det faktum att vi går uppåt i stark lutning, mestadels med trappsteg av naturliga stenar.

Några hundra meter innan toppen får jag för mig att jag känner mig ett litet uns snurrig, men det går över så snart jag påbörjar nerfarten.

Uppe på toppen, som förövrigt heter ”dead womans pass”, hinner jag prata med ett mycket trevligt australiensiskt par, äta bars, dricka och sova innan nästa man, eller rättare sagt kvinna, dyker upp. När jag går vidare har jag vilat i nästan 2 timmar, men då är äntligen gruppen samlad, sånär som på ynglingarna då. Flera av de andra är nästan gröna i ansiktet när det kommer upp. Det är riktigt jobbigt.

Efteråt börjar nedstigningen direkt, och man går mestadels på trappor bildade av stora stenar. Bärna som passerar oss här har det nu betydligt mycket enklare och nästan ”skuttar” neråt.

Det är jobbigare än jag har räknat med att gå ner, och svetten flyter av kroppen. Återigen går jag ensam i min egen bubbla, och kommer på den briljanta idén att jag ju har laddat ner några Spotifylistor. Så Dan Hyllander, Metallica och Queen, tillsammans med den dyraste Redbullen jag någonsin köpt (18 soles, cirka 54 kronor) gör att det ändå blir en behaglig tur ner.

Nästan på pricken 8 timmar efter att vi började i morse staplar jag in bland tälten.

Daniel och Rasmus behövde 4,5 timmar och ”tog det ganska lugnt”. Dom rekommenderar en dusch som finns, med tillägget att ”det bara finns kallvatten”.

Då behöver vi klargöra en sak. Det finns kallt vatten och det finns kallt vatten. Sen finns det vatten som är så kallt att det borde vara is. Smältvatten alltså. Det är precis vad detta är. Inte strilande som man är van vid utan en stråle.

Nåja. Jag tvättar de mest vitala delarna och får på mig nya torra kläder som inte luktar död.

När jag är klar har dom sista i gruppen kommit fram och vi bjuds på sen lunch, klockan närmar sig 16.

Två timmar senare har vi återigen ”happy hour”, dvs te eller varm choklad och popcorn. Guiden briefar oss om morgondagen och vi blir serverade tre rätters middag. En potatissoppa till förrätt, spagetti med kyckling och tomatsås till varmrätt och supergod varm chokladpudding till efterrätt.

Strax efter klockan 19 meddelar guiden att bärarna ska äta och sova i tältet där vi just blivit serverade mat, så det är bara till att borsta tänderna och göra sig redo för natten.

Och förbereda blogginlägg såklart. I morgon är det tidig revelj och ca 10 timmars vandring väntar.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.