Buss till Paraty: Mera plump, strömavbrott och en vansinnig Björn

Man har knappt hunnit, eller för den delen kunnat, somna innan reveljen ljuder över lägret och alla börjar riva bland sina saker. Bussen gungar i otakt när folk jäktar omkring och det är lika bra att gå upp. V i har ännu en härlig dag framför oss med massor av mil på de brasilianska vägarna att avverka. Och plump naturligtvis. Oj vad detta enkla kortspel har hjälpt oss döda många timmar. Jag kan helt ärligt inte förstå att det inte spelas detta, eller att det åtminstone borde spelats något, vadsomhelst, överallt. Men de flesta andra roar sig med att stirra rakt ut eller med att sova med mer eller mindre öppna munnar.

Nu börjar vi äntligen närma oss kusten, och förvånansvärt snart svänger vi in på campingen där vi ska tillbringa tre nätter. På vägen hit får vi reda på att vi just har gjort resans sista buss att, ackompanjerat av ett litet jubel. Nu visar det sig dock att samtliga (exklusive chaufför-Pär) inackorderas i samma rum, det vill säga en jättesal fylld till bredden med våningssängar och där det är extremt varmt, trots flertalet fläktar som vrålar ut i sitt lama försök att svalka oss.

Kvällens dusch blir en av resans skönaste och mest välförtjänta, efter två dagar fyllda av mer svett än en normal människa borde kunna avvara. Sedan är det dags för kvällsmat. Vi är ett gäng som går till en pizzeria strax utanför campingen, och när vi efter mycket om och men äntligen lyckats beställa och väntat lite väl länge så blir det plötsligt kolsvart i hela byn.

Strömmen gick tydligen. Personalen stressar runt, strax börjar det lysa på gatorna och i kringliggande byggnader, men hos oss verkar det dröja. Hungern gör sig påmind, men vi blir serverade mer öl för att hålla oss på mattan.

Tillslut får vi vår mat även om strömmen tillsynes inte verkar vilja komma tillbaka.

I den stora sovsalen huserar jag näst längst in och i en underslaf. Min numera flerfaldiga sovkamrat HD ligger över, och där vet jag att det åtminstone är snarkfritt. När jag har legat en liten stund blir det plötsligt kolsvart igen. Det blir direkt varmt, på gränsen till olidligt faktiskt, när fläktarna dör. Folk börjar vrida sig i sina sängar. Enskilda snarkningar hörs fortfarande.

Efter kanske en halvtimme får jag nog. Någon måste ta tag i detta och denna någon utnämner jag mig själv till. Jag går ut och försöker hitta någon levande själ som kan fixa det här. På avstånd här jag glada skratt, går bakom servicehuset där det finns en bar och där är festen i full gång. Jag hittar någon som jag tycker ser ansvarig ut och börjar skälla på min allra bästa engelska.

-”Folk dör där inne” gastar jag och gestikulerar vilt. Hippiekillen som tar emot orgien av ord tittar oförstående på mig och erbjuder mig öl och välkomnar mig till festen. Bredvid honom sitter en av bussens yngre damer och garvar åt spektaklet. Jag fortsätter på ett extremt tydligt sätt säga några mycket väl valda ord. Men han förstår antagligen ingenting.

Jag ger upp och går tillbaka till vad som nu närmast är en ugn. Det dröjer kanske ytterligare 10 minuter sedan är ordningen återställd. Det är en extrem varm natt men samtliga överlever.