Forsränning i Trisuli

Notera barnen med stora frigolitbitar runt midjan. Säkerheten framför allt!

Tidigt på morgonen blir vi upphämtade och ger oss av på en ganska exakt 3 timmar lång bilfärd. Vägarna i Nepal är katastrofala, färgglada lastbilar är vansinnigt slöa i minsta backen, det är motorcyklar precis överallt och som jag nämnt tidigare kör man bil i det här landet genom att konstant tuta. Alla i Nepal kör som sagt motorcykel, och väldigt ofta sitter både frun och alla sju barnen hopträngda bakom mannen. Endast föraren, som vad jag har sett alltid är man, har hjälm.

När vi kommer fram till platsen varifrån vi ska utgå för dagens äventyr köper jag ett par flip-flop för 200 rupies. Jag hatar flip-flop. Jag kan överhuvudtaget inte gå i detta märkliga skodon, vilket roar några av de övriga i gruppen. Kan säga att de slängdes direkt när vi var klara.

Glada forsrännare!

Eftersom jag är den enda i gruppen som har vattentät kamera utnämns jag till officiell hovfotograf, och i sann paparazzi-style tar jag mitt uppdrag på fullaste allvar.

Nu kanske ska nämnas att de flesta av oss är fullständiga nybörjare, så vi utsattes inte för några övermänskliga prov. Vår guide är sjukt duktig och leder oss genom forsarna på ett ypperligt bra och tryggt sätt. Förutom att Conny trillade i vid ett tillfälle och Linda tappade åran och slog sig själv blodig över munnen hände inga allvarliga incidenter.

Jonas voltar!

Efter ett tag ropar guiden att vi ska upp på en klippa och hoppa i vattnet. ”Tjoho” vrålar några, ”Icke då” ropar fotografen och muttrar något om att han tyvärr måste jobba. Lite senare blir vi uppmanade att hoppa i floden och flyta med en fors där det tydligen ska vara helt fritt från sten. Återigen kallar plikten- omvärlden måste ju få se även detta.

Under färden drabbar vi vid ett flertal tillfällen loss i ett slags vattenkrig mot de andra båtarna som var med på turen. Blandade gäng, vad jag tror är mestadels japaner och några väldigt ”bråkiga” engelsmän. Vår båt blir snabbt döpt till ”IKEA-båten”, kanske på grund av utseendet.

Buffé- alla matförgiftningar är som bortglömda!

När vi slutligen är framme bjuds det på buffé. Alla (nåja. Nästan då) matregler är nu plötsligt bortglömda. Mycket märkligt.

Hemresan tar nästan 3,5 timmar. För första gången åker vi bil i mörker, och om det är svårt att köra på dagen kan jag bara tänka mig hur det är nu. Trafiken är lika tät fortfarande.

Vi kommer tillbaka till hotellet något senare än vi räknat med och efter att ha stressat igenom en dusch är det dags för sista kvällsmåltiden i Kathmandu. Vi gör en favoritrepris och går till restaurangen som Åsa valde ut till oss i förrgår. Givetvis med samma maträtt som då. Varför ändra på ett vinnande koncept?