Topes de Collantes och Tridinad- Höftleder i stor fara!!

En hägring!?!

Ännu en hård vandringsdag väntar oss, och för att ta oss dit åker vi buss nästan 2 timmar och stannar en liten bit utanför Trinidad. Turen sägs vara i ungefär 4,5 timmar och jag oroar mig mest över att bara dricka vatten under dessa nästan 7 timmarna. Jag vaknar upp med den manligaste förkylning man kan tänka sig och känner mig riktigt hängig. Givetvis erkänner jag inte detta för någon utan trycker i mig Ipren och hoppas på det bästa.

Som en hägring dyker det precis i början av vandringen upp en försäljare. Inget konstigt i sig. Men för första gången sedan jag kom till Kuba ser jag både godis och nötter. Detta tillsammans med några små söta bananer gör att min dag är räddad.

Daniels nya kompis

Daniel passar på att skaffa sig ännu en kompis, idag en liten hund som kom att följa oss under stora delar av dagen, innan Daniel tackar för sig och visar sin vänskap genom att glömma bort honom efter vägen.

Idag ska vi gå ner i en dal och titta på två vattenfall, bada i det ena innan det bär av kraftigt uppåt på slutet. Tunga moln mörkar upp sig ovanför och väderprognosen spår regn vilket oroar vår lokalguide. Senare ska en flod korsas och med blöta stenar kan det bli spännande.

Hursomhelst. Vi tar oss nedåt genom tropisk ganska lättvandrad skog. Lokalguiden är mycket fåordig och stressad och driver på gruppen så gott han kan. Planen var att vi skulle bada vid första vattenfallet vi passerar, men efter moget övervägande och tydliga instruktioner väljer vi att vänta.

Helt ok vattenfall!

Gruppen tar god tid på sig och via en stege kommer vi upp till första vackra fallet. Daniels hund är fortfarande med oss och klättrar upp även hon bland stenarna. Knappast första gången hon gör det. Fotosession, sedan är det dags att ta sig tillbaka.

Sedan börjar showen. Först faller bara ett lätt duggregn innan vi kommer ner till floden som ska korsas genom att balansera på små stenar. Vissa av dom glashala. Någonstans här försvinner Daniels vän. Lokalguiden instruerar Daniel som är först i ledet hur viktigt det är att gå exakt så som han gör, varpå han själv tar ett steg fram och håller på att trilla i.

Turister på halkig tur

Jag bävar och vår guide Niklas är troligtvis livsförskräckt och börjar räkna på hur många höftleder som kan tänkas gå åt här.

Än så länge är stenarna ganska torra, men det är ändå svårt att balansera sig över. Lokalguiden hoppar runt som en bergsget utan några som helst bekymmer. De flesta tar sig över utan några allvarliga incidenter. Då öppnar sig himmelen och ert kraftigt tropiskt regn drar in. Vi vandrar nu bland stora rötter i lera och varje steg är förenat med livsfara. Efter ett tag kommer vi fram till en kraftigt nedåtsluttning där guiden stannar oss. Med darriga ben tar vi fyra i täten (samma som under större delen av vandringen, jag, Daniel, norskan och Titti) ner med nöd och näppe. Som den onda människan jag i grund och botten faktiskt är ställer jag mig sedan och filmar spektaklet som utspelar sig när övriga inte lika hurtiga personer i gruppen ska ta sig ned. Guide-Niklas ser återigen bedrövad och livrädd ut och tanterna tjuter av skratt när de en efter en hamnar på ändan på precis samma ställe innan de tar sig ner. Turligt och otroligt nog är det ingen som skadar sig.

Bad i vattenfall!

När vi kommer fram till det stora vattenfallet är instruktionerna tydliga; Vi i tätkvartetten tillåts bada, övriga gruppen måste halka sig vidare upp för berget. Klokt beslut.

I ösregn klär vi av oss och hoppar i det sköna vattnet och simmar runt en stund. Häftig upplevelse och helt klart en av höjdpunkterna på hela resan!

När vi återigen tagit på oss våra dyngblöta kläder väntar oss en jakt utan dess like. Lokalguiden bestämmer sig uppenbarligen för att testa oss rejält, och i kraftig uppåtlutning i ett tempo där vi nästan springer dröjer det inte länge innan vi är i kapp övriga gruppen som lugnt sitter och vilar på ett krön.

Ösregn!!

Sista delen av turen är förutom att den är blöt väldig väldigt lerig, och vi går och spekulerar i hur stackars Ivan, vår busschaufför, kommer reagera när vi äntligen ser vår buss igen. Döm om vår förvåning när det är han som uppmanar oss att kliva på utan att byta om först. Så så får det bli (Kan tilläggas att värsta leran från skorna var borta, men kläderna helt och hållet genomsura).

Vi körs till en halvtaskig restaurang där det dagen till ära serveras fläskstek och ris! Som alla andra dagar alltså. Alla vill bara komma till hotellet så snabbt som möjligt så det blir bara ett kort stopp här.

Iskalla står vi i receptionen på hotellet och väntar, det ska ju alltid krånglas med pass och papper. I samma sekund som vi steg in genom dörren börjar en liten orkester att spela välkomstmusik och vi bjuds på en drink som sväljs med rekordfart. Aldrig har nog en välkomstdrink druckits upp så fort av 10 personer.

Helt ok vattenfall!

Här kan man vara!

Glad och blöt pojke

Gamar på vakt

På Kuba är man inte så noga vart och hur man byter om…

Genomgång inför dagens marsch!

Tanter på tur

När guiden tar fram paraply, då vet man att det regnar…

Ann firar att hon överlevde!

Vattenfall nummer 1

Daniel och hans kompis

Badpojke!

Daniel och hans kompis

Titti och Daniel promenerar