Mellan Lappjordhytta och Innset, ca 13 km

Det blir som sagt var ofta inte som man tänkt sig, särskilt inte när man är på fjället. Idag har det regnat konstant hela dagen, men jag har även fått prova på ett nytt fenomen: Blåst! När det blåser såpass hårt att jag har svårt att hålla balansen är det inte speciellt roligt. Så har det hållit på ända sedan jag kom ut på kalfjället.
Igår gick jag och drömde om hur skönt det skulle vara att slippa björkskogarna, och Gud hör bön skulle man kunna säga. Delux.

I morse strax innan jag skulle ge mig iväg träffade jag en jättetrevlig tysk som hade gått samma väg som jag ska gå, fast börjat vid Treriksröset. Han berättade att de 5 första kilometerna skulle vara riktigt jävliga, men att det senare skulle bli något enklare. Fram till Lappjordhytta hade jag 3,2 km och det tog 1 timme och 45 minuter.

En liten bit efter hyttan blir det som sagt enklare att gå, men vad hjälper det när stormbyarna piskar det ihållande ösregnet mot en? Jag kom som sagt inte alls så långt som det var tänkt idag heller. Redan nu ligger jag en dag back.

Jag gjorde även mitt första ”riktiga” vad idag. I ösregn och storm var det bara till att ta av skor och strumpor och på med tofflorna. Jag har sällan fryst så mycket i hela mitt liv. Strax före hade jag gjort ett betydligt enklare vad där jag lyckades ballansera på stenarna och behövde således inte ta av mig.

Efter vandringen och när motivationen nått under bottennivå slog mig en sak: Varför gör jag egentligen det här? Varken igår eller idag har jag kunnat njuta någonting, med undantag för tiden i tältet. När jag är där får det gärna regna. Så nu har jag bestämt mig. Jag skiter fullständigt i om jag kommer till Innset i morgon. Eller i övermorgon. Regnar det kommer jag att ligga kvar i tältet. Tidsplanen är redan förstörd.

Antagligen når jag aldrig Treriksröset, men vad gör egentligen det? Jag ska njuta!!

Kommentarer i efterhand:
Där och då mådde jag verkligen skit och var helt slutkörd, även psykiskt. Att se två meter framåt och behöva kämpa för varje steg var oerhört tungt. Jag satte upp som mål att hela tiden komma till nästa stenröse (som visade vägen) som var på avstånd av max 50 meter. Sedan tillät jag mig vila. Och så höll jag på.
Sista vadningen var nog det som tog knäcken på mig. Jättelycklig efter att precis ha klarat ett annat vad efter stora bekymmer, men utan att behöva ta av strumpor och skor. Jag frös som en hund, och obegripligt nog var skorna genomblöta. Antagligen hade jag redan här feber. Allt jag ville var att komma över den där jävla bäcken och sedan slå upp tältet för att kunna sova. En äkta skitdag.



Vy mot Norge, strax efter Pålnostugan

Min skadade hand efter att jag ramlat igår. Ser kanske inte så illa ut, men kan knappt böja på fingrarna. Dessutom, varja gång man ska ta upp något ur fickan skrapas det i. Plåster gör bara saken värre…

Riksgränsen mellan Sverige och Norge!

Lappjordhyttan!

Inne i hyttan. Här skulle jag kunna tänka mig att sova en dag eller tre..

I värsta stormen går man med uppfälld luva och har enbart fokus på att hålla ballansen. Stannar jag upp och tittar så ser jag att jag är på väg rakt in i en stor ren-hjord på säkert 50-100 djur. Inte de minsta skygga!

Högt uppe bland bergen finns det snö!

Även om tältplatsen knappast valdes med omsorg denna gången så blev det ganska bra, strax intill en bäck där det kunde hämtas vatten!

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.