Nu är det nära

-”Det här måste väl ändå vara dagens enklaste klippning”, pladdrar jag på när jag sitter i frisörstolen, helt utan att i stunden förstå hur allvarligt jag kränker Josef. Nog för att vi kör rakning, men jag borde minsann själv förstå hur många olika blad som kommer behöva användas för att få kalufsen helt jämn. Något han tydligen länge gått och funderat på hur han ska klippa nu när jag inte kommer komma tillbaka på 13 veckor. Han är dessutom oerhört orolig för rånrisken och berättar bekymrat om sina släktingar i Venezuela. Låter rent livsfarligt faktiskt.

Plötsligt så är det bara några dagar kvar till det stora äventyret. Allt känns jättemärkligt. Vara borta nästan 3 månader. Första julen någonsin hemifrån. 2 månader på ett busstak.

Överlämningarna på jobbet är som om jag skulle sluta för gott, hoppas att de trots allt kommer sakna mig lite. Allt är redan rapporterat till lönekontoret och autosvaret på mailen är förberett.

Alla man träffat senaste veckan har avslutats med ett märkligt avsked. Repetitionen med bandet igår var en märklig tillställning där vi gick utanför ordinarie setlist mest hela tiden. Superkul såklart, men samtidigt lite vemodigt.

3 månader är väl ändå inte så långt tid, eller?