En broccoliincident, en lurendrejare och Björnen har landat
Flygresan känns som om den går förvånansvärt snabbt, och med tanke på allt negativt alla verkar ha att säga om Aeroflot så förstår jag inte riktigt. Dom lyfter nästan i tid (20 minuter) och dom matar mig mest hela tiden.
Till varmrätt fick man två val, varav det ena innehöll på tok för mycket broccoli, och det andra biffgryta med pasta. Folk som känner mig vet att det räcker att rätten ”eventuellt kan innehålla spår av” broccoli för att jag ska vägra äta.
Jag sitter på andra raden bakifrån och blir således serverad nästan sist, och när det är min tur tittar flygvärdinnan sorgset på mig och säger att broccolin är slut. Jag spelar med och ser också lite ledsen ut och svarar att ”det får väl gå för denna gången då”.
Matorgien på planet fortsätter och vi blir till och med serverade glass!
En dålig film, några poddar, lite sömn och lite bloggande senare så landar vi till slut. Fortfarande är mina nerver på helspänn, och kommer vara så tills jag öppnar dörren till mitt hotellrum. Helt i onödan visar det sig.
När vi gått av planet väntar en lång promenad inne på flygplatsen till passkontrollen, och den här delar man på kineser och övriga som hamnar lite längre bort. I vår kö står en handfull förväntansfulla, i den andra är det kaos och kön är säkert 100 meter lång.
Det blir min tur, jag går fram, mannen tittar lite skeptiskt, stämplar och jag är inne!
Denna gången är jag väl påläst och tror mig ha full koll på hur man inte blir lurad i detta fantastiska land. Exempelvis ska man alltid åka taxi på taxameter och inget annat.
Behöver jag berätta?
Ok. En välklädd man som i mina ögon ser ut som om han jobbar på flygplatsen frågar om jag ska åka taxi och pekar utåt, och ja. Det ska jag ju. ”Följ mig”, säger han och sätter av i galopp. Jag anar oråd och börjar fasta om priser, betalning och taxameter, påläst som jag är.
Hur det slutar? Jag åker antagligen svarttaxi i en jättefin bil med en man som försöker vara trevlig samtidigt som han pillar på telefonen hela resan och jag betalar säkerligen dubbelt upp mot vad det borde kosta. Det börjar bra.
Äntligen är jag på hotellet. Skype visar sig fungera så jag kan meddela omvärlden (dvs mor och far) att Björnen har landat, och det är dags att sova. Trodde jag.
Helt plötsligt är jag inte alls astrött längre. Det var väl ändå själva fan.