Hallandsleden Skattagård – Ästad, 22 km

Denna etapp vandras samma dag som etappen Frodeparken – Skattagård, läs gärna den för att få sammanhang i texten.

Efter ett kort stopp vid vindskyddet i Skattagård skyndar vi vidare. Det börjar kurra ordentligt i magen samtidigt som vi närmar oss Vessigebro där det tydligen skall finnas en pizzeria. Vi har såklart (eller i alla fall 3 av 4 i gruppen) med oss frystorkad mat, men efter närmare 6 timmar på tur låter en riktigt slaskig pizza något godare. Och framför allt välförtjänt.

Leden går uppe på en höjd, och på långt avstånd ser vi ett kyrktorn som vi antar tillhör samhället. Givetvis tar det alltid längre tid än man tror, särskilt när hungern griper tag. Vessigebro är det närmsta vi har kommit civilisation på ett bra tag, och här finns till och med en ICA-butik. Vi frågar efter vägen och snart dundrar vi in på restaurangen och börjar med att möblera om för att få sitta ute och äta.

Av okänd anledning tar det vansinnigt långt tid att få maten, och vi får vänta säkert en timme trots att vi inte ser mycket annat folk. Märkligt. Pizzan i sig håller knappt medelklass, men i detta läget är den magiskt god. Om inte annat är det jätteskönt att få av sig skor och strumpor för en stund. Vilket man faktiskt kan om man sitter utomhus och ensamma. Trots att det är på restaurang.

Statusen är fortfarande ”Okej”, även om fötter och ben börjar kännas. Vi har nu gått totalt ca 28 km idag. Pausen blir lite längre än planerat eftersom vi fick vänta så länge på maten, men det var kanske å andra sidan välbehövligt.

När vi lämnar Vessigebro bakom oss väntar en lång sträcka på landsväg, säkert 8 km ganska spikrakt. Men nu är vi ju mätta och fyllda med ny energi.

Timmarna och kilometer efter kilometer tickar på, solen steker och vi har det hur bra som helst. Ju närmare vi kommer Ästad, desto slitsammare börjar det bli. Ingen av oss säger något direkt, men mina trampdynor börjar ge sig till känna rejält. Jag avlägger ett litet jubel efter magiska 42,19 km, och firar med att sätta igång lite musik. Solen sänker sig långsamt och kvällen är riktigt fin.

När vi ska passera en gård strax efter står stora tydliga skyltar som säger att det är ”Privat väg” och ”Varning för hunden”. Tydligen någon bonde som inte är helt nöjd med dragningen av leden. Dessvärre måste man passera just här för att inte behöva gå en lång omväg, och just nu är vi inte speciellt sugna på det. Jag tar täten med förvirrad blick och kartan i högsta hugg, men varken någon arg hund eller bonde kommer och skäller på oss.

Sista kilometerna till Ästad går på ren vilja. Som kartläsare och gps-koordinatör får jag frågan sisådär vart 200-meter hur långt det är kvar, och plötsligt så är vi där. Jag går några meter efter mina kamrater, tar några snabba glädjeskutt och är snart förbi dom och framme vid bilen.

Totalt 47,51 km, lite drygt 58.000 steg och 11,5 timmar senare är vi äntligen framme!

Allting har hittills förlöpt nästan löjligt bra. Nu ska vi bara hämta min bil i den där skogsgläntan i Frodeparken. Padde gasar på, ut på motorvägen, av och in i skogarna vid Slöinge, jag sitter bak och försöker hjälpsamt leda. Chauffören meddelar att bensinen snart är slut och att han verkligen behöver tanka. Mörkret sänker sig läskigt snabbt. Några minuter från bilen dör min telefon, de andras har varit avstängda sedan länge.

Vi gissar oss fram, ser skyltar som deklarerar ”Hallandsleden” och strax är vägen avstängd med en stor bom. Goda råd är nu oerhört dyra. Vi måste alltså ha ställt bilen på andra sidan av vindskyddet, uppenbarligen har Volvo och Google olika syn på hur man hittar platsen.

Jag och Johan ger oss ut för att leta, med tanken att ”Den borde stå på andra sidan kullen, det kan inte vara så långt”. Stressade av att det blir mörkare för varje minut som går, och därmed sikten, börjar vi småjogga upp längst med leden. Fötterna känns ungefär som att springa på glas. Vi passerar vindskyddet och plötsligt rycker Johan till. Ett djur modell större inne i en buske. Jag vrålar och Johan beväpnar sig med stora stenar samtidigt som vi skyndar vidare.

Plötsligt kommer vi fram till ett vägskäl, och vi ser inte längre några ledmarkeringar. Jag tar täten ut i terrängen, men vi fastslår snart att det är rent dumdristigt och risken för att hamna vilse är allt för stor. Vi har ju ingen aning om det är rätt väg.

Med svansen mellan benen skyndar vi tillbaka till Paddes bil, och håller tummarna för att dom inte har kört iväg i tron att vi hittat rätt. Galet hur beroende man är av mobiltelefoner. Som tur var står dom kvar, och plötsligt visar det sig att Jens har batteri i sin telefon, men dock ingen täckning. Såklart.

Vi rullar långsamt vidare i skogen som nu är i princip becksvart, får äntligen fram kartan och lyckas tillslut hitta bilen.

En nästan perfekt dag är slut!

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.