Victoriafallen, Zimbabwe och Zambia: Glampingtält, bybesök och jag blir plötsligt pappa

Fördelen med att bo i ett så kallat ”glampingtält” är att det är betydligt lättare att rota runt i packningen – vilket det känns som att man gör mest hela tiden – och att det är enkelt att ladda det som behöver laddas. Men jag tror bannemej att fördelarna slutar där.

Sängen, eller vad man nu ska kalla det, är max 60 centimeter bred och har upphöjda kanter. Hur man än vrider sig ligger man obekvämt. Och så var det ju det där med värmen på natten.

Så. Slutklagat.

Vi, alltså ”nykomlingarna”, går efter frukost i samlad trupp mot en bro där man ska kunna se fallen. Det är för övrigt samma bro som några dårar i morgon ska hoppa bungyjump från.

Hela promenaden dit – ungefär 15 minuter – kantas av försäljare. Alla säljer i princip exakt samma saker, men bönar och ber om att vi ska komma till just deras shop.

När vi kommer ut på bron går en man fram till oss och börjar prata. Han säger att han kan hjälpa oss att ordna en guidad tur till Mukuni Village, precis som vi vill ha den.

Strax därefter passerar vi gränsen till Zambia, där en chaufför väntar och kör oss den korta vägen till byn.

Mukuni Village är en traditionell landsbygdsby med lerhus och grästak. Enligt guiden bor det omkring 8 000 personer här. Byn har både en manlig och en kvinnlig hövding. De bjuder på traditionell dans, visar oss sina hem och berättar om hur de lever.

I ena änden av byn ligger en liten stenbyggnad som fungerar som häkte. Där kan man hamna i upp till tre dagar – till exempel om man har använt fula ord.

När vi är klara med vårt besök ber vi chauffören köra oss till en lokal restaurang som serverar typisk zambisk mat. Jag beställer en rätt som visar sig vara en hel fisk med grönsaker och nshima, en vit majsgröt som mest ser ut som potatismos.

När maten kommer frågar jag efter bestick, och servitrisen tittar lite frågande på mig. Då ler chauffören och berättar att man traditionellt äter med fingrarna – och att jag borde försöka.

Det är bannemej inte så lätt som det låter. Särskilt inte när rätten dessutom är full av sås. Efter att ha kladdat ungefär som en tvååring kapitulerar jag till slut och får bestick.

På vägen tillbaka till bron stannar vi vid ingången till området runt fallen. Vi blir tipsade om att ta med regnponcho, vilket ska visa sig vara ett mycket bra råd.

Vi ser alltså fallen från den zambiska sidan, och vyerna är magiska. Plötsligt – som från ingenstans – börjar det ösregna. Lika snabbt som det började slutar det igen och solen tittar fram. Så håller det på hela tiden under vår promenad runt området.

När vi kommer tillbaka till campingen sammanstrålar vi med de tre Borlänge-damerna och går för att äta.

Under den korta promenaden till restaurangen blir jag plötsligt far. En försäljare är nämligen helt övertygad om att Michelle och Oliver är mina barn. Jag muttrar lite förnärmat:

”Så jävla gammal ser jag väl ändå inte ut att vara.”

Men inser ganska snabbt rimligheten i det ändå.

Oliver är 20, Michelle är 21.