Victoriafallen, Zimbabwe: Krokodilkebab, osålda strumpor och två försvunna rosa bussar

Efter flygbyte i Addis Abeba landar vi till slut i Zimbabwe och Viktoriafallen strax efter lunch. Passkontrollen går förvånansvärt smidigt och därefter hänvisas vi till visumdisken.

Processen är… okomplicerad. Man säger vilket visum man vill ha, i vårt fall ett som tillåter flera inresor, betalar och är klar. Inga konstigheter.

Innan vi släpps ut ska väskorna genom en scanner. Där sitter en märkbart trött tjänsteman som ser ut att hellre vilja vara någon annanstans. Vi har med oss två väskor från Rosa Bussarna fyllda med knäckebröd, kaviar, lördagsgodis och bussdelar. De väcker visst intresse.

Den första väskan öppnas utan problem. Den andra vägrar samarbeta. Stressnivån stiger i takt med att kön bakom oss växer. Till slut, kanske mer av uppgivenhet än godkännande, vinkas vi igenom. Mycket märkligt. Men vi protesterar inte.

På flygplatsen möter vi ytterligare två deltagare och plötsligt är vi sju som sitter i en minibuss mot campet där vi ska bo de första fyra dagarna.

Väl framme blir det lite rörigt. Inga rosa bussar syns till och ingen verkar riktigt veta var de är. Men vi har semester. Så vi gör det enda rimliga. Köper varsin öl, slår oss ner i en soffgrupp och andas ut efter resan.

Det visar sig att flygningen varit mer dramatisk än jag uppfattat. De tre damerna från Borlänge berättar att en aggressiv man skrikit och uppträtt hotfullt under stora delar av resan. Strax före landning övermannas han av passagerare och kabinpersonal och binds fast. Då skriker han ännu mer. Jag, som sitter längst fram i ekonomiklass, märker absolut ingenting. Ibland är okunskap en välsignelse.

Efter en stund börjar rastlösheten krypa i benen. Några av oss tar en promenad i närområdet medan vi väntar på bussarna. Det dröjer inte länge förrän vi konstaterar att säljarna är ihärdiga. Väldigt ihärdiga. Alla säljer ungefär samma sak: träskulpturer av djur och armband i olika varianter.

Oliver, som vi träffade på flygplatsen och som just rest runt i Rwanda och Uganda, får snabbt en särskilt entusiastisk säljare efter sig. Ett byte föreslås. Prylar mot hans använda strumpor. Förhandlingarna verkar seriösa.

Vi går ett varv. Jag köper ett tygmärke. När vi kommer tillbaka är vi vrålhungriga. Fortfarande inga bussar, men senaste beskedet säger runt 16.00. Det känns ändå hoppfullt.

16.30 ger vi upp. Jag beställer krokodilkebab och plötsligt är humöret på topp igen. För den som undrar smakar det som en korsning mellan kyckling och fisk. Helt okej. Inte livsförändrande, men godkänt.

Vi får sedan beskedet att vi ska bo i glampingtält de första nätterna. Reaktionen är blandad. Men tröttheten vinner över protesterna och vi checkar in.

Mörkret faller. Inga bussar. Inga fler deltagare. Vi går till en närliggande restaurang och beställer mer öl. Precis före klockan 20 rullar två rosa bussar in med 46 personer ombord. Plötsligt är vi fulltaliga.

Det visar sig också att vi nyanlända faktiskt ska bo i tälten de första tre nätterna. Sedan är det busstädning och sedan får vi flytta in.

Man får ändå säga att det är en mjukstart.