Resa till Victoriafallen, Zimbabwe: Halvhysteri, selektiv fasta och en obegriplig muffins
Sällan har jag varit så lugn och förberedd inför en resa. Åtminstone när det gäller packningen. En vän av ordning skulle möjligen hävda att jag varit halvhysterisk den senaste veckan – men det har varit bra för mitt förstånd.
Allt på jobbet är klart i god tid. Överlämningen till Jimmy känns trygg och genomarbetad. Efter ett stormöte med vd:n sätter jag mejlen i ”out of office” och stänger ner datorn redan tidig fredag eftermiddag. På kvällen mutar jag Malin med glass så att hon kommer över och kvalitetssäkrar packningen som breder ut sig över vardagsrumsbordet. Ordning och kontroll.
Till slut kommer måndagen. Och tro det eller ej – jag har sovit helt okej. Det kan behövas. Ikväll väntar nattflyg, och vi vet ju alla hur mycket jag brukar sova på sådana. Precis.
Mamma och Cina hämtar mig. Efter en snabb lunch på Max vinkar de av mig på Halmstads flygplats och äventyret börjar. Allt flyter på och jag är i god tid när jag möter resten av gruppen på Arlanda.
Självaste Anders Eriksson representerar Rosa Bussarna. Full energi, som alltid. Han skickar med oss lördagsgodis, knäckebröd och – mest betryggande av allt – bussdelar i tre stora resväskor. Vi får koden och en tydlig påminnelse om att inte glömma dem när vi landar. Vi är bara fem som reser från Sverige, resten är redan på plats. Anders säger att han nog aldrig skickat iväg så få deltagare. Kanske betyder det gott om plats på bussen?
Det är jag, Erik från Linköping och tre medelålders damer från Borlänge. Incheckningen går oväntat smidigt och snart sitter vi med varsin öl i handen.
Planet lyfter i tid. Jag sitter längst fram i ekonomiklass. Jag har sagt det förr, men det är otroligt välinvesterade pengar att köpa till extra benutrymme.
Jag sitter till höger i mittensektionen. Sätet bredvid mig är tomt, och till vänster sitter en mycket trevlig etiopier som numera bor i Skellefteå. Han är pratsam, men lite svår att höra – bullret från planet i kombination med mitt halvdöva öra gör samtalet till en mindre logistisk utmaning.
Maten serveras nästan direkt. Han berättar att han befinner sig i en 55 dagar lång fasta av något slag – inte muslimsk – där han i princip bara äter grönsaker. Däremot verkar vin vara tillåtet. Lite otur för honom att jag därmed fick hans choklad- och hallonmousse.
Bakom mig sitter en ungdom som på ett nästan vetenskapligt sätt lyckas skaka min stol exakt varje gång jag är på väg att somna. Några rader bak gallskriker ett spädbarn de första timmarna. Vid 02:45 tänds kabinen plötsligt upp och – av helt outgrundlig anledning – serveras muffins och juice. Vi har två och en halv timme kvar till Addis Abeba. Varför inte bara låta oss låtsassova i fred?
