Phakding – Lukla

  • Jak-biff minsann!
  • Glad pojke hälsar på Lasse i Lukla.
  • Liten pojke med 2,5-veckas skägg.
  • Guiden Ajeeb Bhatt och världens bästa assisterande guide Raj Bhatta.
  • Tårta!
  • Foto: Conny Andersson
  • "Storgatan" i Lukla. Foto: Conny Andersson
  • Glatt gäng på tur! Foto: Conny Andersson

Vanligtvis brukar det vara skönt att duscha, men vissa gånger slår det mesta. Rummet vi tilldelas när vi kommer till Lukla idag har både toalett och dusch. Med varmvatten. Lyckan är som gjord och Robinson Crusoe-skägget är snart ett minne blott. Som tur är skulle man nog kunna säga.

Vandringen hit från Phakding är förvånansvärt tung, och faktiskt stiger vi närmare 200 höjdmeter. Större delen av övriga gänget var ute och ”rullade hatt” till långt in på småtimmarna igår, dvs till klockan 23, men de ser förvånansvärt pigga ut. Inte ens guiderna ser trötta ut, trots att det enligt rykten dansades på ordentligt! Efter ca 3,5 timmar är vi hursomhelst framme i Lukla.

"Storgatan" i Lukla. Foto: Conny Andersson

”Storgatan” i Lukla. Foto: Conny Andersson

Efter lunchen har vi ”fri tid”, och jag ger mig ut för att leta presenter till några få och särskilt utvalda. Eventuellt har jag lite kvar som kommer att kompletteras i Kathmandu där vi förhoppningsvis kommer att få gott om tid till det. Om bara flyget går i morgon. I veckan fick vi höra att det varit inställt 3 dagar på raken. Dagen vi åkte gick det bara 2 flyg.

Nästa stora projekt idag var att skriva kvarvarande vykort, och det svåraste av allt, att hitta till postkontoret. Nu är det ju inte så att Lukla är speciellt stort, det finns en lång, smal huvudgata med massor av små butiker och några cafeér inklusive Starbucks (med Stockholmspriser) faktiskt.

Glad pojke hälsar på Lasse i Lukla.

Glad pojke hälsar på Lasse i Lukla.

Jag blir tipsad om att kontoret ska ligga lite längre ner på gatan (”5 minuter att gå”. Hade jag lyssnat å det hade jag varit halvvägs till nästa by) och sätter av i full galopp. Fullständigt omöjligt att hitta. Efter en stund blir en mycket förvirrad svensk turist uppmärksammad av en äldre nepalesisk herre som pekar ivrigt på dörren bredvid där jag står. Den svenska turisten tittar sig förvirrat omkring. Inte något som helst postliknande tecken. ”Hotell och restaurang” står det på skylten, men jag tar mod till mig och marscherar in med bestämda steg.

Framme vid ett bord står en förskräckt flicka, och genom ivriga gester och lustiga ord får jag henne att förstå att jag vill skicka mina vykort hela långa vägen till den märkliga kontinenten Europa. Hon lyfter telefonen telefonen och strax kommer en man och möter upp oss.

Jak-biff minsann!

Jak-biff minsann!

240 rupier kostar det, och mannen lägger mina kort i en stor låda utan att göra något med dom.

-”Ska du inte sätta på frimärken?” frågar jag försiktigt.
-”Jo, både det och stämpla” svarar han och visar med gester hur det ska gå till. Hjälp tänker jag återigen. Mitt förtroende för det Nepalesiska postsystemet är ju kanske inte jättestort.

På kvällen äter jag kött för första gången sedan vi flög från Kathmandu. Efter att ha blivit överbevisad vid dagens lunch vågade jag till slut beställa Jak-biff! Man kan ju inte åka till Nepal utan att testa det, och snart är det ju dags att åka hem.

Guiden Ajeeb Bhatt och världens bästa assisterande guide Raj Bhatta.

Guiden Ajeeb Bhatt och världens bästa assisterande guide Raj Bhatta.

Hur det smakade? Tja, som vilken halvtorr gammal ko som helst. Typ lövbiff ungefär. Serverad med pommes och på tok för lite sås.

Efter maten bjöd guiderna på tårta som tack för veckan, och direkt går det ett sus genom gruppen. Kanske mest genom mig om man ska vara ärlig. Men alla andra tog, och en liiiiiten bit kan ju förhoppningsvis inte skada. Nu börjar man kanske bli lite väl modig, får hoppas att vi undviker repris på förra veckans kräkorgie på flygplatsen i morgon.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *