Dag 3, Svarta stranden, rutten haj och en märklig vakt
Anna och stenen.
Innan vi vänder och kör tillbaka mot Reykjavik kör vi mot det lilla samhället Vik. Som om nu Island kryllar av stora samhällen alltså. Återigen, utan att egentligen veta varför stegar vi med bestämda steg in på turistinformationen med vår numera klassiska och förvirrade fråga, ”Vad gör vi här?”.
Vi lär oss att byn är Islands regnigaste plats, så idag har vi uppenbarligen tur med just det. När man är i Vik så måste man besöka Reynisdrangar, som är en strand där sanden är helt svart. Man bör även se Lunnefågeln som är ganska vanlig och häckar på vissa platser runt om i området. Till vår stora besvikelse är vi där för sent på säsongen och vi får veta att de redan har flyttat söderut.
Svarta stranden!
Renaulten styrs stadigt mot stranden, och efter en kort lunch börjar utforskningen. Fantastiskt vackert. Låt bilderna tala för sig själva. Plötsligt börjar Anna jubla högljutt och peka, och se där- inte bara en utan flera lunnefåglar! Övriga turister på stranden, för dom var många, tittar lite förunderligt åt vårt håll och undrar varför det stojas runt. Detta var riktigt häftigt, vilken fågel! Tråkigt nog lyckades vi inte fånga någon på bild.
Det börjar närma sig eftermiddag, och vi har en resa på strax över 18 mil till Reykjavik framför oss. Kanske i sig inte låter så farligt, men de flesta vägarna på Island är inga jättemotorvägar direkt. Helt plötsligt kan man hamna på små håliga grusvägar, knappt breda nog om man skulle få möte.
Som jag sagt tidigare så hade Anna ansvar för bokning av kvällens boende, och valet föll på Kex Hostel i centrala stan. Rummet är rena sviten, helt ok badrum och en del med soffgrupp och fåtöljer. Ungefär 1,5 minuter efter att vi kommit upp, så börjar hela rummet bokstavligen att skaka. Tavlorna skallrar och jag undrar om inte sängen flyttar sig under värsta dånet. Äntligen fick vi uppleva jordbävningssimulatorn som vi missade första dagen.
Tydligen så är det ett coverband som ska spela i baren ikväll. Tydligen så är vårt rum precis ovanför. Tydligen består byggnaden av pappväggar, och man hör nästan folk på våningen under när dom viskar. Detta kan bli en spännande kväll/natt.
Vi ger oss ut mot stan på upptäcktsfärd, förutom att kolla in kyrkan och stan ska vi boka restaurang för kvällen. Återigen kommer guideboken fram (hur skulle vi klara oss utan…) och vi enas om ett ställe på promenadavstånd. Fullt ikväll, såklart. Vi röstar och enas om ett annat ställe som turligt nog också ligger i närheten av där vi befinner oss (som om Reykjavik vore någon slags himla storstad eller så). Nöjda bokar vi och på tillbakavägen passar vi på att smita in på turistinformationen som ligger vägg i vägg med restaurangen.
Tydligen har vi lyckats boka ett av öns dyraste matställen. Måste vara fantastiskt bra då tänker jag. Vi passar även på att fråga om Blå Lagunen som vi planerar att besöka i morgon, och tur är väl det. Tydligen behöver man förboka plats där. Klockan 9. Vem nämnde sovmorgon? Va?
På vägen tillbaka till vårt Hostel passar vi på att kolla in kyrkan, som utvändigt ser ganska trevlig ut, men efteråt kan vi konstatera att ”den är på tok för modern”. Nåja. Åtminstone fanns en mastodont-stor orgel som väckte intresse. Tänker lite på den stackars orgelstämmaren vars butik vi åkt förbi tidigare, måste ha något att göra han också.
Kvällens måltid består av en 4-rätters. Allra mest spännande är förrätten, beståendes av 5 små lokala specialiteter; Rutten haj, val, lamm, torkad fisk och alger. För den som undrar så luktar rutten haj ungefär som sån där nässpray. Smaken var väl ingen direkt upplevelse, men man överlevde. Det enda som faktiskt inte gick att äta upp var algerna. Mystiskt torkade och smakade bara konstigt.
Nästa rätt var en soppa gjord på havskräfta som fick högsta betyg!
Isländska specialiteter
Varmrätten bestod av lammfillé och grillad havskräfta även där. Till det potatisterrin och en god sås.
Lagom sprickfärdiga, nästan två timmar senare serveras vi en slags skyrmousse och blåbärssorbet.
En mycket god middag (dock inget som slår rödingen i padjelanta), som troligtvis är det dyraste jag ätit i hela mitt liv. Inklusive ett (1!) glas vin hamnade notan på 718 svenska kronor. Per person. Tur att man inte har semester på Island så ofta…
Väl tillbaka på hostlet dunkas det på för fulla muggar från baren, och vi inser ganska snabbt att vi kan lika gärna ansluta till festen för något sova lär det inte bli innan de bestämmer sig för att tystna. Vi går in i baren, är där en liten stund innan Anna går för att beställa, och jag lite snabbt springer upp på rummet för att lämna våra jackor. Hälsar glatt på vakten.
Mindre än 3 minuter senare är jag tillbaka och dörren är nu stängd. Jag öppnar, går in, och stoppas bryskt av samma vakt som numera inte är lika trevligt. ”Stängt”. ”Ja men…” försöker jag. ”Stängt”. Han var en sån där vakt ni vet som man känner att det inte riktigt är lönt att diskutera med. Märkligt.
Några minuter senare sitter vi med vår dricka på rummet och är trotts allt ganska nöjda med att det förhoppningsvis snart tystnar från våningen under.
