Hur är maten under vandringen?

Vi började, som sagt, med en matförgiftning och en högst ofrivillig kräkshow på flygplatsen i Kathmandu . Ingen optimal uppladdning inför flera dagars vandring i Himalaya. Tio av tolv i gruppen var drabbade – och våra energidepåer var inte direkt välfyllda.

Under vandringen tyckte jag att maten var ganska tråkig och enformig. Till frukost blev det havregrynsgröt, tjocka pannkakor eller omelett.

Till lunch ris med alldeles för lite grönsaker, nudlar med alldeles för lite grönsaker eller stekt potatis med ägg. Ville man lyxa till det hände det att det fanns ketchup. Om man nu vågade …

Och så måste man förstås prova Dal Bhat, ris med linser och ofta grönsakscurry. Jag tyckte ärligt talat att den var ganska tråkig. Tillbaka i Kathmandu hittade vi äntligen en restaurang där vi kunde äta oerhört efterlängtat kött.

Hur långt går man varje dag?

Ingen aning! I Himalaya pratade vi snarare om höjdmeter och vandringstid än om kilometer. Vi gick som längst ungefär 6–8 timmar per dag.

Den högsta punkten på vår tur var Kala Patthar, 5 545 meter över havet .

Och där var jag vansinnigt trött! Nedför berget kände jag mig dessutom ungefär lika stadig som en fyllegubbe.

Hur jobbigt är det med höjden?

Jobbigt. Tio av tolv i gruppen blev matförgiftade natten före flyget upp i bergen, så det var svårt att avgöra exakt när den tunna luften började påverka oss. Vi hade ju inte direkt några välfyllda energidepåer de första dagarna.

Min känsla var att höjden började märkas ordentligt efter ungefär 3 500 meter. Vi sov en natt runt 5 200 meter, och det var en hemsk natt med hyperventilering och något som nästan liknade feberyrande.

Att ta sig upp till Kala Patthar var en fantastisk upplevelse. Men höjden var definitivt inget jag kunde ignorera.

Hur bor man på vägen?

I Kathmandu bodde vi på ett hyfsat hotell , där strömmen kom och gick och varmvatten i duschen inte var någon självklarhet.

Under vandringen bodde vi på tea-house, små övernattningsställen längs leden.

Vi hade dubbelrum hela tiden, med förvånansvärt hög standard jämfört med vad jag hade föreställt mig.

Vilken utrustning behövs?

Via vår lokala arrangör i Kathmandu kunde man låna dunsovsäck, fleece-liner, dunjacka, duffelbag och vandringsstavar innan vi gav oss av upp i bergen.

Vandringsstavar skulle jag absolut inte vilja vara utan.

Och vet du med dig att du är frusen av dig kan en varm sovsäck och extra förstärkningsplagg vara en god idé.

Hur är toaletterna och duscharna?

Toaletterna

Behövde man uträtta sina behov längs själva vandringen kunde man stöta på ett klassiskt hål i golvet. Men där vi bodde var det bara på ett par ställen som det inte fanns vanlig toalett. Fräschören varierade förstås.

Duscharna

Ofta kunde man betala extra för en varm dusch på sitt tea-house. Under vår resa kostade det ungefär 25–50 kronor.

Att duschen var varm betydde däremot inte att det var varmt före och efter duschen – snarare tvärtom.

Läs om en sådan upplevelse här →

Hur var vädret och kylan?

Vi hade nog ganska tur med vädret. Någon eftermiddag i början kom en liten regnskur , men regnbyxorna åkte på kanske två gånger totalt – och bara korta stunder. Under vår vandring var det ofta klart på förmiddagen och molnigare på eftermiddagen.

Vi hade blivit förvarnade om temperaturer ned mot minus 15 grader på natten, men det upplevde vi aldrig. Jag uppskattar att temperaturen flera gånger kröp ned mot nollan. Rummen var inte uppvärmda, så det kunde bli småkyligt.

Jag hade lånat en dunjacka som jag faktiskt inte använde en enda gång. Andra frös mest hela tiden. Själv sov jag ofta med sovsäcken öppen som ett täcke.

Hur löser man dricksvatten?

Jag köpte vatten på flaska under hela vandringen. Andra köpte kokat vatten och renade det, men just då vågade jag inte riktigt göra likadant.

Priset varierade kraftigt. År 2016 betalade vi ungefär 2 kronor per liter i Kathmandu, men det kunde kosta omkring 35 kronor i Gorak Shep närmast Everest Base Camp.

Det fanns möjligheter att skaffa vatten längs vägen. När avstånden mellan inköpsställena var större berättade guiderna det för oss.

Finns det wi-fi i Himalaya?

JA! Alltså, Nepal är märkligt. Det fanns knappt ström och ännu mindre rinnande vatten på en del platser, men wi-fi fanns på nästan alla ställen vi bodde på.

Undantaget var Kyangjuma på tillbakavägen .

Vi betalade ungefär 25–50 kronor för anslutningen. Funktionen var lite sådär, men oftast fungerade det förvånansvärt bra. Det här beskriver förstås uppkopplingen 2016.

Kan man köpa friluftsutrustning i Kathmandu?

I Kathmandu kändes det nästan som om det fanns fler friluftsbutiker än invånare. Märkesvarorna var inte alltid äkta, men priserna var bra jämfört med hemma i Sverige. Kvaliteten kunde däremot variera.

Det var läge att pruta. Någon nämnde att ungefär 60 procent av utgångspriset kunde vara en riktpunkt, men det var inget facit. Säljarna var för övrigt inte särskilt påstridiga – åtminstone inte innan man visade intresse.