Namutoni, Namibia: Safari, ny kapten och ett lejonvrål

Morgonrutinerna börjar sitta och strax efter frukost rullar vi igen. Idag är det bussafari på schemat, och det är precis och exakt vad det låter som. Vi kör långsamt genom nationalparken i de rosa bussarna.

Här kryllar det av djur, men vid det här laget börjar man nästan bli kräsen. Antiloper, hjortar, zebror och giraffer har vi ju redan sett och fortsätter att se i mängder. Kameran får kämpa på ordentligt.

När vi kört ett tag frågar chaufförs-Roger om någon är sugen på att styra skutan. Och vem är jag att säga nej till ett sådant erbjudande? Chaufförskepsen lämnas över och jag tar plats bakom rodret. Det blir en mjuk start, så mjuk att Pär, chauffören i bussen bakom, ropar på radion att ”det måste vara en kvinna som kör”. Jag är inte helt säker på om det där var en komplimang eller inte.

Jag kör stolt en liten stund innan det är dags att byta kapten.

Vi åker runt någon timme till och fotar djur för glatta livet innan vi kommer fram till nattens sovplats. Solen steker verkligen när vi parkerar bussen och bygger bo.

Nästan direkt köper jag en öl och går bort till en utsiktsplats, kanske 150 meter bort. Det dröjer inte många minuter innan vi på ganska nära avstånd hör vrål, och strax efter visar sig två lejonhanar. Upphetsningen bland oss som är där stiger till topp, djungeltrumman ljuder och plötsligt verkar hela campen strömma till för att titta. Så häftigt!

Jag fortsätter kvällen med lite campingliv och framför allt en välförtjänt dusch. Nackdelen med att resa så här är att allt tar så mycket längre tid – väntan på folk som är i vägen och det eviga rotandet i alla väskor. Med det sagt är det absolut värt det.