Möte med bergsgorillor i Bwindi impenetrable national park

Det finns tillfällen i livet då universum plötsligt slutar att snurra, då tid och rum slutar att existera och allt blir helt magiskt. Sist detta hände mig var 2016 när jag efter en lång och stundtals tuff vandring äntligen kom fram till Mount Everest Basecamp.

Idag uppstod ett nytt sånt tillfällen.

Plötsligt rasslar det till bland buskarna och de som går längst fram i ledet av 8 turister pekar upphetsat. Herr Silverrygg i egen hög person kliver fram, sätter sig ner, tittar obrytt på oss och lägger av en 30 sekunder lång brakfis.

Guiden berättar att gruppen består av ca 12 individer.

Men vi bakar bandet några timmar. Reveljen går tidigt idag, extra tidigt faktiskt eftersom jag har dragit vinstlotten och ingår i dagens matlag. 04:10 är det dags, och efter att ha fixat iordning det sista med grejerna som ska med idag försöker jag tvinga i mig något att äta, sedan gör vi lunchlådor bestående av smörgåsar och några kokta ägg.

5:30 lämnar vi campingen i inhyrda minibussar. Det är kolsvart och dimmigt, och vägarna vi åker på är precis som jag föreställt mig Afrika; grus, håliga och snirkliga. Det är ingen bekväm resa, men efter lite mer än 2 timmar är vi framme. Gruppen delas i mindre grupper om max 8 personer som tillsammans med en guide och 2 kpist-beväpnade vakter leder oss.

För vår del innebär det en vakt längst fram och guiden längst bak, med jämna mellanrum flåsandes att vi måste vila. Det tar oss ganska precis en timma och 190 höjdmeter innan vi kommer fram.

Att besöka bergsgorillorna i Uganda kostar 650 amerikanska dollar, jämfört med Rwanda där det skulle ha kostat 1500 dollar. Varje besök är strikt reglerat till 1 timme och grupperna besöks max 1 gång per dag.

Jag börjar vandringen med långärmad tröja eftersom morgonen är kylig, men ganska snart tar jag av mig till T-shirt. När första apan visar sig blir upphetsningen så stor att jag inte märker av hur otroligt mycket mygg som finns där vi står, så mina armar blir helt sönderbitna. Efter en kvart när jag väl inser det och tar på mig långärmat är det redan försent.

Scenerna som utspelar sig framför oss är helt otroliga. Jag står mindre än 5 meter från en riktig bjässe till silverrygg. Han bryr sig inte det minsta om oss, utan mumsar på bland löven. Efter ett tag kommer en hona med en liten unge, och strax är dom flera stycken som sätter sig ner.

Alldeles för tidigt är en av livets snabbaste timmar slut och det är dags att gå tillbaka. Jag ger min lunchlåda till spårarna som blir oerhört tacksamma (och jag själv oerhört hungrig inser jag på vägen tillbaka). Nu bär det av neråt och det går betydligt snabbare att komma till utgångspunkten.

Vi går ett hundratal meter ner till en liten by med souvenirbutiker, och det blir stor uppståndelse när vi anländer. Alla vill visa sin shopp. Alla, visar det sig, säljer exakt samma saker.

Strax beger vi oss tillbaka till campingen med en otrolig lycka. Men först lite stopp för köp av alkohol, snacks och ta ut lite pengar!