Kigali: Dödsångest, veteranbuss och vita attraktioner

När flygplanet slår i marken på Kigali International Airport tror jag för ett ögonblick att min sista stund är kommen. Maken till hård landning har jag aldrig varit med om.

Resan har gått bra, förutom den där lilla detaljen med att sova. Min väska kommer bland de första och snart är jag utanför ankomsthallen och andas Rwandisk luft. Jonas, vår chaufför, och matansvariga Angelika möter upp oss.

Efter att ha växlat pengar och väntat in att alla resenärer ska ta sig ut installeras vi i den rosa bussen från 60-talet som ska vara vårt hem i några veckor. Det här med trafiksäkerhet är inte så noga på denna kontinenten (bussen kör aldrig fort pga vägarna och trafiken), det finns 8 ”vanliga” platser, övriga är utspridda på madrasser.

Vi möter även upp vår lokala guide i Rwanda, den fantastiska Isaac. Några av oss vill gå till en lokal marknad en liten bit bort, så han följer med och visar vägen.

Ungefär halvvägs hör vi ett himla stojande, vilket visar sig vara en fotbollsmatch som pågår. Vi smyger upp och tittar, och plötsligt blir vi vita främlingar lite av en attraktion. Fullt ös både på plan och på publiken, kul att se.

På marknaden blir det likadant, säljarna ser antagligen bara dollar-tecken i ögonen när vi kommer, och vi blir närmast överfallna i den redan trånga folkmassan. Jag vet inte om någon av oss faktiskt handlar, men till slut hittar vi ut efter labyrinten med marknadsstånd.

Några av oss, däribland jag, åker mc-taxi för några kronor tillbaka till campingen. Det tydligen så man tar sig fram här om man inte går.

Kvällen avslutas med god mat och födelsedagsfirande!