Swakopmund, Namibia: Fallskärmshopp, maskar och komage
En av fördelarna med att betala lite extra för eget rum är att det ingår frukost. Kanske inte så mycket att skryta om, men det finns lite yoghurt, müsli, bröd, marmelad samt bacon och ägg.
Idag är en spännande dag. Jag har nämligen bestämt mig för att hoppa fallskärm. Är det någonstans man ska göra det så är det väl här i Namibia?
Jag är inte ensam om att ha tänkt den tanken. Vi är 16 personer från bussarna som trängs in i minibussar och körs mot flygfältet. Upp på vågen, fylla i massa dokument där dom avsäger sig allt ansvar, få information och betala. Sen blir det en stunds väntan. Jag hamnar i plan fem av sex.
Man får på sig en sele och jag pratar lite med instruktören som jag ska hoppa tillsammans med. Jag känner mig nästan lite för lugn. Nu börjar de första hopparna landa och de flesta är helt lyriska.
När det är min tur är vi tre hoppare, tre instruktörer och tre filmare som trängs ihop i ett miniplan. Bara det är en upplevelse. Först ut är Agnes som ska släppas av på 10 000 fot. Jag och Oliver ska sedan vidare upp till 15 000 fot. Dörren öppnas, hon och hennes instruktör gör sig redo och innan man hinner blinka har de försvunnit. Exakt detta ögonblick är kanske det läskigaste.
Vi flyger vidare några minuter och strax märker jag hur min instruktör börjar göra sig redo. Han spänner fast mig i sig, justerar lite remmar och jag får ett par glasögon. Dörren öppnas, vi sitter på kanten, jag gör som jag blivit tillsagd och lutar mig bakåt som en banan.
Innan jag vet ordet av är vi ute och faller fritt. Känslan är magisk och såklart full av adrenalin. Enligt uppgift faller vi fritt i cirka 60 sekunder. I mitt huvud känns det som max 10 sekunder.
När instruktören drar ut fallskärmen känns det som att vi åker upp en bra bit i luften, sedan seglar vi långsamt ner. Landningen är otroligt mjuk, han tar ett steg och sedan är allt klart.
Euforisk känsla, och jag kan fira med de andra som också hoppat med ett välförtjänt glas i baren.
Senare på kvällen slår jag följe med Borlänge-damerna och Erik när vi ska äta. Jag har tre ganska enkla önskemål: inte hamburgare, pizza eller pommes. Erik tar befälet och för oss till en restaurang med lokal mat, African Fusion.
Jag som verkligen längtat efter att få prova lokal mat beställer in en avsmakningsmeny bestående av maskar, komage, kycklingfötter och något oidentifierat torkat kött. Det tar jättelång tid innan maten kommer in, och när vi väl får den är jag vrålhungrig.
Alla smakar på maskarna, och jag kan bara konstatera att det inte var någon höjdare. Det knastrar mellan tänderna och eftersmaken är märklig. Komagen var okej tills jag förstod vad det faktiskt var. Kycklingfötterna var säkert goda men väldigt märkliga att äta.
Det torkade köttet var ganska gott. Möjligtvis för att jag inte vet vad det var.
Hursomhelst var detta inget som jag blev tjock av, och jag är fortfarande vrålhungrig. Sara erbjuder mig resterna av hennes kyckling- och currygryta och Oliver bjuder bort halva sin pommestallrik. Jag känner mig som en matkvarn.
