Sesriem, Namibia: Öken, skumpiga vägar, Dune 45 och ännu en magisk solnedgång

Vi lämnar Swakopmund på morgonen och ger oss ut på en lång bussdag tillbaka in i Namiböknen. Det är en sån där dag där landskapet sakta men säkert blir mer och mer tomt, tills det nästan bara är sand, sten och horisont kvar.

Vägarna är spikraka. Så raka att det känns som någon dragit en linjal genom öknen. Samtidigt är de skumpiga på ett sätt som gör att kroppen ganska snabbt ger upp alla försök till en bekväm sittposition. Chaufför-Roger får ett större leende på läpparna desto mer det skakar.

Mitt i allt detta blir det busslunch. Vi gör det enda rimliga i värmen och börjar med glass – som förrätt.

Några timmar senare rullar vi på seneftermiddagen fram till Sesriem Campsite, där vi ska bo. Men dagen är inte slut där.

Från campingen fortsätter vi direkt ut på utflykt mot Dune 45.

Vi stannar vid den välkända sanddynen och börjar gå uppför. Sanden är mjuk, tung och oväntat jobbig att ta sig igenom. För varje steg glider man lite tillbaka, vilket bådar gott inför kommande löpträningar.

Men det är värt det.

Uppe på toppen väntar ännu en av de där solnedgångarna som nästan känns overkliga. Ljuset förändras hela tiden, färgerna blir djupare över öknen och allt blir helt tyst.

Det är en sån utsikt som gör att både skumpiga bussvägar och trötta ben känns väldigt långt borta för en stund.

Sen går vi ner igen i sanden och tillbaka till Sesriem Campsite, med sand i skor, kläder och ja – egentligen överallt faktiskt.