Oukaukejo, Namibia: Noshörning, Borlängska strutsar och en magisk ljusshow

När det så till slut blir min tur att göra debut som medlem i dagens matlag är klockan ställd på 04.00. Sovgrejerna ska plockas ner från taket och jag ska vara så klar som möjligt när jag inställer mig till tjänst och fixar frukost till 39 nyvakna medresenärer.

Prick 06.00 rullar vi helt enligt plan mot utgången av campingen. Det är fortfarande kolsvart ute, och vi kommer inte så långt. Vakten vägrar öppna grinden och släppa ut oss innan det är ljust, så ny tid blir 40 minuter senare. Hela gänget med trötta svenskar promenerar tillbaka en bit och klämmer ur det sista av wifit innan vi äntligen kan åka ut.

Vi upplever en magisk soluppgång, och nästan direkt när vi kommit ut ser vi tre lejonhanar som ligger och vilar. De tittar trött och ganska ointresserat på oss när vi stannar. Undrar just om det är dessa herrar som visade sig igår kväll?

Nu är fokuset på noshörning, för det har jag inte sett tidigare. Flera olika djur visar sig, men till slut uppenbarar den sig äntligen. Förvisso på långt avstånd, så bilderna blir inte jättebra. Men vad gör det? Nu återstår bara leopard, sen kan jag bocka av alla “The Big Five”.

Vi hinner med lite strutsar också (eller som en medresenär sa: “Såna har vi minsann hemma i Borlänge också”) och även en första schakal. Sistnämnda gjorde sig inte heller så bra på bild, men förstorar man till max ser man tydligt vad det är.

Bussen svänger in på campingen, vi köper glass och planerar inför kvällen. Nu är solen verkligen stekande och man gör bäst i att söka sig till skuggan.

Jag och några andra anmäler oss till kvällssafari, men det bestäms inte förrän en timme före avfärd om den blir av eller inte, beroende på vädret. Hursomhelst gör jag mig i ordning för det innan det är dags för kvällens matlagning.

Fantastiska reseledar-Gunilla har förberett genom att koka pasta som vi sedan blandar med en supergod sås, tonfisk och lite olika grönsaker.

Väderprognosen är skeptisk och utlovar regn, och om det börjar regna blir kvällsturen inställd och vi får inga pengar tillbaka. Alla utom två väljer då att stå över. Mig gör det helt ärligt inte jättemycket, jag tar det gärna lite lugnt vid campet.

Efter maten ändrar sig vädret och man hör ett dovt muller långt bort i fjärran. Just som jag ska gå mot duschen lockar Amy med mig bort till ett vattenhål, en utsiktsplats, och jag får skjuta på den där välförtjänta duschen. Såklart.

När vi sätter oss på bänkarna där håller solen precis på att gå ner, och snart ska vi få se en fantastisk show som jag tidigare aldrig har skådat. Vi tror hela tiden att regnet när som helst ska börja, men icke. Däremot lyses himlen upp av ständiga blixtrar och muller, de flesta på ganska långt avstånd.

Det är otroligt vackert och häftigt att se och det är omöjligt att titta sig trött.

När det är dags för sänggång kommer herrarna som åkte på kvällssafarin tillbaka lyriska. Jag är otroligt glad för deras skull, och eventuellt ett litet, litet uns bitter över att vi hoppade av.

Å andra sidan hade vi då missat en troligtvis ännu mer sevärd ljusshow från första parkett.