Ngepi, Namibia: Punktering, en praktikant och krokodilsäkert nattbad klockan 03:30

Lång bussdag innebär tidig revelj, något vi börjar vänja oss vid vid det här laget. Jag börjar nog också vänja mig vid att sova på taket och har faktiskt sovit ganska okej ändå.

Vägarna är typiskt afrikanska, med hålor överallt, så det skumpar ordentligt. Vi stannar för kisspaus – killarna till höger, tjejerna till vänster – precis som det ska vara när man åker lyxbuss. Då upptäcker vår chaufför Roger att vi har punktering på ett av däcken och vi kan såklart inte köra vidare. Med hjälp av Pär, chaufför på den andra bussen (“Bull”, jag bor på “Bill”), går det ändå relativt snabbt att byta.

Några nyfikna lokalbor kommer snart fram och undrar vad som pågår. En kvinna med lustig hatt och ett litet barn på ryggen, och en son gående bredvid, låter sig bli fotograferad. En man kommer ridande på en åsna. Bilarna som kör förbi signalerar nästan alla sin ankomst genom att tuta.

Vi rullar vidare utan större bekymmer, förutom att bussen nu behöver köpa ett nytt reservdäck. Timmarna rullar på och runt 17-tiden är det dags att passera gränsen till Namibia. Det är det enda landet där vi behövt söka visum hemifrån, så nu förväntar vi oss en betydligt längre gränspassage än tidigare.

Men det flyter på oväntat bra. Någon hade angett fel datum och några hade missat att ansöka, men allt löste sig smidigt ändå.

Strax efter 19, när vi äntligen kommer fram, är vi vrålhungriga och supertrötta. Det serveras hamburgare med bröd och jag hoppar in som praktikant för att hjälpa till att steka puckarna.

Trött ramlar jag i säng en stund efter 23, vilket är den senaste kvällen hittills på resan. Jag somnar direkt men vaknar en halvtimme senare. Då är det fortfarande fullt ös i baren. Musiken är hög och det känns som om den går rakt in i mitt huvud där jag ligger längst fram på taket.

Klockan 03.30, när jag fortfarande inte har somnat om och ljudet snarare har ökat, ger jag upp. Jag krånglar mig ner för att se vad som pågår. Alla är jätteglada och ingen visar minsta intresse av att sova. Baren är tom – alla har gått ner till älven för att bada i en krokodilsäkrad “pool”.

Jag frågar lite försiktigt i baren om han inte kan tänka sig att eventuellt skruva ner volymen, men nej. Det gick inte alls för sig.

Ett kort ögonblick senare kommer det, vid det här laget, otroligt glada gänget tillbaka till baren. Strax före fem har äntligen de flesta krånglat sig upp på taket och dunket från musiken tystnar till slut.

Klockan 07.00 är det dags för väckning för en ny dag.