Okavangodeltat, Botswana: Kraftig slagsida, frustande flodhästar och en genomblöt Björn

Maun, staden (eller vad man nu ska kalla det) där vi bor, ligger bara några mil från Okavangodeltat, världens största inlandsdelta. Dit är vi några som ska åka på äventyr.

Vi blir upphämtade av en klassisk safaribil, om än en lite större modell där man sitter 16 personer på flaket. Med vår vanliga väderlycka hinner vi knappt ut på stora vägen innan vädergudarna öppnar kranarna och låter flödet gå på max. Stackarna som sitter längst ut blir ordentligt blöta.

Efter knappt en timme är det dags att svänga av den större vägen och köra ut i bushen. Nu börjar det bumpa på ordentligt och det är tur att man är fastspänd, annars hade man kastats åt alla håll. Vi ser många olika fåglar och lokala djur som getter, kor och hönor.

Plötsligt kör chauffören ner i en jättestor vattenpöl och bilen fastnar. Den går inte att köra åt något håll. Flaket töms på folk och det dröjer inte länge förrän en mindre bil kommer och drar loss oss.

Färden fortsätter och vägarna blir mer och mer vattenfyllda. Plötsligt kör vi rakt ut i vad som nästan ser ut som en sjö. Vi kör säkert 100 meter innan det tar stopp och hela bilen får slagsida, med bara några centimeter kvar tills vattenytan når flaket.

Vi tömmer återigen bilen på folk, men den här gången blir vi tvungna att vada i knädjupt vatten. Hur de ska få loss bilen den här gången är för mig ett mysterium. Det visar sig dessutom att chauffören har kört fel väg och att vi inte alls skulle ha varit här. Nåja, skorna behövde säkert tvättas ändå.

När vi till slut når torra land igen får vi vänta ett tag innan det kommer en bil för nio personer där vi trycker in 15 stycken som tar oss ner till kanoterna, eller närmare bestämt mokoro som de heter.

Kaptenen, en trevlig ung man med en lång pinne, står längst bak och styr, och vi är två som sitter lite längre fram. Det är otroligt mysigt att bara glida fram. Guiden berättar om djurlivet och vi ser bland annat en färgglad groda. Lite senare hör vi frustande på avstånd och där, långt ute i vattnet, står ett gäng flodhästar. Man ser bara översta delen av huvudena. Mäktigt att vara bara 20–30 meter ifrån dem.

Efter en stund går vi i land och bjuds på lunch innan det är dags för en kort bushvandring. Efter förmiddagens biläventyr ligger vi ganska långt efter schemat, så vandringen kortas ner rejält. Man vill inte riskera att fastna och att det blir mörkt på vägen tillbaka. Guiden berättar om olika växter och hur de används, bland annat som myggmedel och tvål.

Vi hoppar i kanoterna igen, och i samma sekund – bokstavligen – som vi senare sätter fötterna på torra land kommer nästa störtskur. Min kanot kommer in sist och jag hamnar längst fram till vänster, eventuellt den blötaste platsen. Jag är blöt långt in i märgen trots att jag har poncho på mig.

Hemfärden går utan missöden, men den är riktigt skumpig och tar nästan tre timmar.

Det är ett slitet gäng som rullar in på campet efter tolv timmars äventyr. Nu är fokus på att duscha, ta på sig torra kläder och äta.