It´s only rock ´n´roll…

Det är dom där få sekunderna. Dom där sekunderna som är som den längsta och bästa orgasmen du någonsin kommer att få.

Bandet är inne på set-listans sista låt, låten som har blivit lite av vårt paradnummer. ”I saw her standing there” med the Beatles. Plötsligt blir jag som ett med gitarren, med sången, med publiken. Det är där och då, uppskattningsvis 10-15 sekunder som känns som en evighet och man vill aldrig någonsin att det ska ta slut. Man uppnår ett psykiskt stadie där man går upp i något slags fullständigt underbart nirvana.

Tror bara det är på en scen det kan hända, och jag är helt övertygad om att det är enda anledningen till att multimiljardärer envetet fortsätter turnera världen runt, år efter år. Det där ruset. Som den bästa av alla världens droger aldrig någonsin kan jämföra sig med.

Sen tar det slut och plötsligt vaknar man upp i verkligheten. Sista tonen ebbar ut. Publiken jublar fortfarande. Man blir nästan lite löjligt tårögd. Och euforin lever kvar i kroppen länge, länge.

Kanske måste man vara musiker för att förstå.