Gästinlägg: Avignon – Merseille

Gästinlägg skrivet av Daniel Linares angående den Barceloniska utenatten. Kan för övrigt vara det märkligaste inlägget på bloggen.

Flikar in hos El Nekrofilio för att berätta om min och Manporeros natt ute på Barcas gator. Anledningen till vårt beslut var återigen vår förmåga att aldrig hitta ett tåg som passar dit vi vill. Det som kan förvåna även den visaste på jorden är att Barca, sin storlek till trots, enbart har EN vettig avgång varje dag mot den franska Rivieran. Naturligtvis så var den avgången på morgonen, något vi först fick vetskap om på kvällen.

En natt i Barca till då med andra ord. Det diskuterades om att sova på stranden, men i El Nekrofilos ögon uttrycktes det en vilja att undvika sitt öde och på något sätt slippa undan.

Han började virra runt på tågstationen, han besökte informationsdisken. Jag vet inte om vår vän är religiös men han bad säkert till högre makter och en utväg, en chans att slippa sitt öde. Han återkom till jorden igen, kontaktbar till en viss gräns men samtidigt talandes i tungor.

Ur hans mun kom Zürich och 50 euro, vi försökte resonera med honom. Han lyssnade, glömde Sürich och verkade acceptera sitt öde… Trodde vi.

Längs vägen mot Ramblan såg han ett hostel, en chans att undkomma sitt öde. Efter att även sett utsikten att lämna Barca med båt krackeleras, så tog han chansen… han tog in på hostelet, likt de prövningar var man och kvinna ställs för i sitt liv så valde El Nekrofilo den enkla vägen. En längre väg att vandra för att nå upplysandets innersta stadium. Må han finns sitt innersta väsen och bringa frid i sitt hjärta! Vi sa adjö klockan 23:00.

Han gick och såg sig inte om.

Manporero och jag så El Nekrofilo gå sin väg där de satt i sina stolar vid torget nära ett universitet. Människor kom och gick, mest män. Vissa höll i hand, andra kysstes. några indoasiater såg på medan de sålde 1-euros öl.

2 pojkar och deras plats för natten

2 pojkar och deras plats för natten

Genast förstod Manporero och jag att vi befann oss i Barcelonas gaydistrikt. Vi satt kvar en stund och diskuterade, såg människor gå förbi och filosoferade om livet. Till slut bröt de upp, gick mot ett internetcafé. Två timmar till stängning, de tog chansen.

De två timmarna flöt förbi med en fart likt Saharas stolta ökenvindar. Tio i tre, de såg på varandra och de visste att det inte var långt kvar. Snart skulle de ut i den okända, kalla Barcelonanatten.

De lämnade cafeét, mannen i kassan log. Kanske visste han deras öde. Vägen i Barcanatten gick mot Plaza la Catalanya. De fann en bänk, satte sig och såg ut över ett livligt torg med ständigt patrullerande  poliser och  framför allt de indoasiatiska försäljarna. Män som aldrig gav sig. De sålde varor köpta i fjärran, 1-euros öl, svettiga mackor, marijuana. Vi köpte inget trots deras ständiga närvaro. 15 gånger frågade dom oss minst.

En försäljare sprang över torget när han såg oss. Vi suckade, sa nej för 16:e gången och gick ner mot Ramblan. I Ramblans slut fanns en rondell. I den satte jag mig medans Manporero kastade vatten. Efter ett tag kom han tillbaka… med en cykel!

Vi roade oss med att åka runt i rondellen tills en hemlös man tog den ifrån oss. Kanske var det hans, kanske ville han ha en eventuell peng som hittelön eller så ville han bara cykla. Vem vet.

De båda vännerna gick emot stationen i vad som var början till gryningen. De kom fram, sov en stund. Jag vaknade av mig själv men fick väcka Manporero för att inte låta honom bli måltavla för den framrusande vaktens vrede. En vrede han hade då Manporero hade fötterna på ett annat säte.

Tiden gick, El Nekrofilo dök upp, glad och utvilad, vännerna skulle lämna Barca. Glädjen i El Nekrofilos ögon var påtaglig.

Men vännernas öde ville annorlunda.

Daniel Linares

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.