Drömresan ställs in

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Med gråten i halsen tar vi, jag och Christer, beslutet sent i går kväll att det blir ingen resa. Vi ställer in. En dröm går i kras, även om man försöker intala sig själv att länderna står ju faktiskt kvar.

Senaste veckorna har det nästan maniskt knarkats nyheter om det där förbannade Corona-viruset. Hur farligt är det? Hur sprids det? Vad händer? Hur orolig ska man vara?

Jag har hela tiden varit den kaxiga som har sagt att ”så länge inte UD avråder” så kommer jag att åka. Då är det ju ingen fara.

Nya nyheter sprids hela tiden. En tunnelbanevagn mitt i Seoul saneras efter en misstänkt smitta. En taxichaufför i Tokyo visar sig vara sjuk, hur många har han i sin tur omedvetandes smittat? Taiwan kämpar på och inför strängare inreseregler med hälsodeklaration.

Så här är det; Jag personligen är inte rädd för att bli smittad. I min kanske naiva värld kommer jag att överleva en influensa, även om jag naturligtvis föredrar att hålla mig frisk. Det är inte därför jag väljer att inte åka. Det handlar om främst två andra anledningar.

För det första skulle jag aldrig kunna leva med mig själv om jag drar med något hem, medvetet eller omedvetet. Bara att jag tidigt har tänkt tanken att ”absolut inte låta någon av mina föräldrar hämta mig”, är egentligen skäl nog. Tanken att eventuellt behöva sätta mig själv i karantän vid hemkomst. Tänk om jag håller mig frisk, men omedvetet råkar smitta någon äldre släkting.

Det andra mycket goda skälet är risken att faktiskt fastna på plats. Förutom i Kina har man nu även isolerat en by i Vietnam, vi läser om kryssningsfartyg som sätts i karantän och om mer eller mindre hysteri på flygplatser i Asien. Vi har ingen aning om hur utvecklingen de närmaste två veckorna kommer att se ut.

Vår resa skulle innebära väldigt mycket flygplatser, tunnelbana, tåg och naturligtvis stora folksamlingar i mycket tätbefolkade städer. Seoul, Taipei och Tokyo. Inget man skojar bort och absolut inget som går att undvika.

Häromdagen konstaterades att inkubationstiden kan vara upp till 28 dagar, vilket åtminstone i teorin innebär att vi med stor sannolikhet inte sett toppen av berget ännu.

Det värsta är att inget veta. Rent ekonomiskt är det naturligtvis oerhört surt, men i detta fallet handlar det inte det minsta om pengar. Vi får väl helt enkelt arbeta ihop nya.

Sverige verkar vara delat, där ena hälften helt och hållet förstår och är på vår sida, medans andra sidan argumenterar för sannolikheten. Där någonstans mittemellan har jag befunnit mig tills igår eftermiddag.

Men känslan av otrygghet, känslan att inte längre brinna för att åka och insikten av att nästan det enda jag och Christer har pratat om de senaste veckorna när vi egentligen borde detaljplanerat resan gör att vi landar i att stanna hemma. Vaska resan. Vi vill inte åka in i drakens näste och leva med den känslan, när vi istället borde njuta av allt fantastiskt som vi vill uppleva.

Länderna ligger kvar, och förhoppningsvis kanske detta blir nästa års äventyr.

Nu, efter en natt nästan helt utan sömn och en halvtimme innan jag egentligen skulle hoppat på bussen ligger väskan halvt packad. Blommorna har fått lite extra vatten och kylen är i princip tom.

Jag ska försöka lägga mig en stund till, somnar förhoppningsvis snart av ren utmattning. Jag är fortfarande inte övertygad om att vi tagit rätt beslut. Kanske är vi fega och dumma. Kanske kommer vi ångra detta.

Men det är så här det får bli.

I morgon hörs vi och tittar på om vi åker några dagar ut i Europa i veckan, vi har ju trots allt semester.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Anette skriver:

    Ni har absolut tagit rätt beslut, och ska absolut inte ha dåligt samvete. Du Björn har prioriterat dina nära och kära. Ja man vet inte hur det smittar man kan sannerligen bära med sig viruset utan att själv bli sjuk. All heder till Er.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.