Äventyr i föråldrad minibuss, förvirrade svenskar och en jamande katt

Utsikt från vårt rum i Bran

Som vanligt är jag och min rumskamrat Jens vakna långt före de andra sjusovarna, och eftersom vi idag ska åka vidare till Cluj behöver vi ta taxi till tågstationen i Brasov. Men andra ord så ger vi oss ut på taxijakt. Märkbart ärrade av tidigare blåsningar chockas vi när chauffören erbjuder oss att åka för under halva priset mot vad vi betalade för samma sträcka igår. Och då har inte ens börjat förhandla, vilket vi laddat upp för ordentligt.

Vi åker tillbaka till vårt boende och plockar upp 3 trötta ungdomar och chauförren styr kosan mor Brasov. Återigen en minitaxi, men vi har ju nu lärt oss att det inte är så noga. Tydligen.

Tågstationen i Brasov

Den första som möter oss på stationen när vi släpps av är taxichauffören med dålig hållning från igår, småleendes och glatt hälsandes. Vi irrar samtliga omkring åt varsitt håll för att försöka hitta busstationen från vilken vi har hört ryktas att det ska gå minibussar varje timme. Den svenska kvintetten smälter inte direkt in bland lokalbefolkningen, och vissa i gruppen, absolut inte jag, uppmärksammar att vi snabbt får lite för många ögon på oss.

En man med stort anteckningsblock som ser viktig ut börjar prata med Johan och Jocke, som uppenbarligen inte lärt sig något av undulatincidenten några dagar tidigare. Jag och Daniel smiter snabbt in i stationsbyggnaden och försöker styra upp. Eller rättare sagt Daniel. Jag smiter nog mest.

Populärt färdsätt i Rumänien?

Vi vandrar fram och tillbaka många gånger, och hamnar till slut på en intilliggande bensinmack där vi tror att vi fått napp, men icke. Efter lite för många turer lyckas vi hitta en man som för en billig peng kan köra oss i sin privata minibuss, och efter heta diskussioner med blandade viljor vinner den rätta sidan, det vill säga den som hävdar att erbjudandet är kanon och vi kommer därmed spara många sköna timmar.

Bilen, eller bussen om man så vill, är en röd Wolksvagen som för väldigt många år sedan sett sina bästa dagar. Men vi har hela tiden i tanken att det är ett litet äventyr och att det framför allt är billigt.

Vrålåket som nästan tog oss till Cluj med tillhörande chaufför

Efter några minuter stannar vi till för att tanka, och under tiden vår chaufför sysslar med det hör vi en katt jama. Mannen kommer snart in i bilen igen och är mycket bekymrad. Bilen läcker tydligen vatten och han kan inte köra oss till staden som ligger flera timmar bort. Ridå ner innan resan knappt ens börjat.

En katt jamar igen. Jocke ser uppenbart orolig ut, och någon frågar lite försiktigt ”om det finns en katt i bilen?”. Antingen så hör chauffören inte, eller så förstår han helt enkelt inte. Strax förstår vi att det är hans mobiltelefon och några känner sig mindre smarta.

Unga pojkar väntar på frukost

Väl tillbaka på stationen möts vi återigen av taxichauffören med dålig hållning, nu skrattandes ganska tydlig åt vår dråplighet.

”Nej-sidan”, det vill säga dom som egentligen inte ville åka minibuss får nu vatten på sin kvarn när vi ska styra upp resan, och strax har vi bokat tåg. 7 timmar och framkomst strax före klockan 22 ikväll. Jaja. Vad är väl en bal på slottet. Vi får några timmar att döda i Brasov, det borde väl inte vara helt fel?

Äntligen kan vi fokusera på det där med frukost, vilket vi inte hunnit med ännu, och hungern gör sig rejält påmind. Strax bredvid stationen ligger ett stort köpcentrum med 5-6 våningar som även det antagligen upplevt sina glansdagar för sisådär 20 år sedan. Hälften av butiksytorna är tomma. Av de butiker som faktiskt ser ut att finnas är bara hälften öppna. En måndag strax före lunch. Vi ser knappast en människa, nästan lite läskig känsla faktiskt.

Färdkost

Längst upp lyckas vi hitta en sunkig restaurang där vi äntligen kan köpa lite västerländsk matt, och bannemej om det inte blev pizza till frukost! Vi hinner uppleva ett rumänskt H&M, som i och för sig är betydligt billigare än hemma, men någon shopping blir det inte tal om.

Innan det är dags att gå på tåget bunkrar vi upp med livsnödvändiga förnödenheter (öl och snacks) i en mataffär, och vi letar förtvivlat efter en kortlek, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. När denna tillslut hittas visar det sig att vi återigen blivit blåsta. En rumänsk version med 32 kort och mycket märkliga bilder.

Unga pojkar väntar på tåget

Nu är det min tur att ta tag i saken och med självsäkra steg dundra fram till en kiosk och med gester och på min bästa rumänska tydligt tala om vad jag vill ha. Jag betalar antagligen en halv årslön, men äntligen har vi något att roa oss med på tåget!