Lukla – Kathmandu

Lukla Airport. Foto: Conny Andersson

Flygplatsen i Lukla är ett kapitel i sig, inte likt något annat. Först väger vi in våra väskor, och detta görs naturligtvis exklusive vatten. Det får man tydligen ta med sig så mycket man vill. Återigen tvingas vi betala någon obegriplig straffavgift för övervikt på 300 rupies per person. Inte alls mycket, men ganska irriterande.

Sedan är det dags för säkerhetskontroll. Den gick till exakt så här: En vakt frågar om jag har ”stonestone” i väskan. Jag tittar förvirrat och oförstående på honom, varpå han pekar på en sten. ”Nej” svarar jag bestämt. Jag ger samma svar på frågan om jag har någon gas (som han frågar samtidigt som han hysteriskt tänder och släcker sin tändare), vassa föremål eller typ bomber. Det sistnämnda sa han kanske inte rakt ut men ändå.

Jag lämnar mitt handbagage och går igenom den där säkerhetsbågen. Mindre än 1 mikrosekund senare tjuter det som efter värsta bankrånet. Polisen lyfter blicken ointresserat, frågar vilket land jag kommer ifrån, och skickar mig vidare.

Precis som sig bör är flyget försenat och informationen obefintlig på flygplatsen. Ute är det strålande solsken, och ju mer vänthallen fylls på, desto varmare blir det. Efter en stund frågar vi vår guide om det finns möjlighet att få vänta utomhus, varpå han leder ut oss precis bredvid landningsbanan på en gräsplätt. ”Om polisen kommer så hänvisa till mig” säger han. Dom bryr sig inte. Säkerheten framför allt!

Glada bergsvandrare tillbaka i storstaden! Foto: Conny Andersson

Väl tillbaka i myllrets Kathmandu möter vi strax upp en överlycklig Åsa som nu är tillsynes fullt återställd efter den oerhört olyckliga höjdsjukan. Några av oss ger oss ut på jakt efter mat, och nu är fokus ”säker” västerländsk mat. Några kvarter bort från hotellet finns Pizza Hut och lyckan är som gjord.

Resten av eftermiddagen spenderas på stadens gator, och jag och Conny letar upp en trevlig affär rekommenderad av Lonely Planet där jag handlar på mig ännu fler jak-ulls-strumpor. Nu måste jag väl ändå snart ha till alla.

Läs menyn noga!

Kvällens middag avnjutes på ett mycket trevligt ställe som Åsa har kollat upp. Hon har dessutom bjudit med några oerhört trevliga Nepaleser som för övrigt också arbetar (eller möjligtvis har arbetat) som guider och numera även arbetar med organisationen HikeForNepal.Vi firar Fatma som dagen till ära fyller 60 år, och naturligtvis skålas det i champagne. Många och långa diskussioner följer, innan vi går vidare in på en bakgata och till slut hamnar på en intressant äkta Nepalesisk nattklubb.

På en liten scen håller, vad som ser ut som en familj, show. Dottern på 4-5 år gör sitt bästa för att dansa precis som sin mor. Mannen i familjen sjunger och blir ibland avlöst av damerna. Allt ackompanjeras av en tutande äldre herre och en trummande kille. Och alla, med stark betoning på alla, sånger låter precis likadant.

När ungdomarna drar vidare ut i natten, tackar jag, Conny och Fatma för oss. Det kommer ju en dag i morgon också.