Frågor och svar om vandringen till Everest Base Camp

Mission Completed- uppdraget slutfört!

På skärtorsdagens kväll den 24 mars begav sig ett förväntansfullt gäng svenskar ut på äventyr med första destination Kathmandu och senare upp till Himalaya för vidare vandring mot Mount Everest Base Camp. Jag tänkte här försöka mig på någon form av kort sammanfattning på frågor jag fått:

  • Nepals nationalrätt: Dal Bhat

    Nepals nationalrätt: Dal Bhat

    Maten? Vi började som sagt med en matförgiftning orsakad av ren oförsiktighet. Undvik färska grönsaker, skalad frukt, mjölk och kött. Speciellt uppe bland bergen. Tänk på att allt som transporteras dit görs med hjälp av bärare. Väl tillbaka i Kathmandu hittade vi en bra restaurang dit många västerlänningar gick där vi åt oerhört efterlängtat kött. Är man i Nepal måste man prova deras (faktiskt ganska tråkiga) nationalrätt Dal Bhaat, en slags soppa gjord på linser som serveras med ris och grönsakscurry.
    Under vandringen är maten ganska tråkig och enformig. Till frukost havregrynsgröt, tjocka pannkakor eller omelett. Till lunch ris med alltid på tok för lite grönsaker, nudlar med på tok för lite grönsaker eller stekt potatis med stekt ägg. Ville man lyxa till det hände det att det fanns ketchup (om man nu vågar…).

  • En vansinnigt trött Björn på toppen av Kala Patthar!

    En vansinnigt trött Björn på toppen av Kala Patthar!

    Hur långt går man? Ingen aning. I Himalaya mäter man inte längd utan man pratar höjdmeter och eventuellt tid. Vi gick som mest 6-8 timmar per dag, och högsta punkten var Kala Patthar på 5545 meter över havet.

  • Höjden? Jobbig. Eftersom 10 av 12 i gruppen drabbades av matförgiftning natten till dagen då vi skulle flyga upp i bergen, är det svårt att säga när vi började påverkas eftersom man inte hade så mycket energi första vandringsdagarna. Jag skulle säga att man börjar känna av den tunna luften efter kanske 3500 meter. Vi sov en natt på 5200 meter, och det var en hemsk natt med både hyperventilering och kanske inte hallucinationer men något som kan liknas vid feberyrande.
  • Vårt rum för natten!

    Vårt rum för natten!

    Boendet? I Kathmandu på ett hyfsat hotell där strömmen kommer och går och där man har tur om det finns varmvatten i duschen. Undervandringen på tea-house. Vi bodde hela tiden i dubbelrum med förvånansvärt hög standard.

  • Utrustning? Dunsovsäck, fleece liner, dunjacka, duffel bag och stavar kunde man låna av lokala arrangören här i Kathmandu innan vi åkte till bergen. Vet man med sig att man är frusen av sig kan det ju vara bra. Stavar är ett  måste när man vandrar så här. För övrigt kan ni läsa min packlista här.
  • Toaletterna? Behöver man uträtta behov under själva vandringen hände det att det var ett ”hål i golvet”, men där vi bodde var det faktiskt bara på ett par ställe där det inte fanns vanlig toalett. Mer eller mindre fräscha.
  • Varm dusch! Foto: Conny Andersson

    Varm dusch! Foto: Conny Andersson

    Duschar? Oftast fanns möjlighet att för en mindre summa, 25-50 kronor ungefär, ta sig en varm dusch vid tea-housen. Ännu mer ofta innebär det att det är svinkallt både före och efter duschen.

  • Vädret? Vi hade nog ganska tur med vädret. Någon eftermiddag precis i början av vandringen kom en liten skur, men regnbyxorna åkte på kanske totalt 2 gånger under väldigt korta stunder. Oftast är vädret klart på förmiddagen och molnigt på eftermiddagen.
  • Kylan? Vi hade blivit förvarnade om att det kunde bli ner emot -15 grader på natten, det var vi inte ens i närheten av. Jag skulle tippa att temperaturen många gånger kröp ner mot 0, och man ska tänka på att boendena inte är uppvärmda, så lite småkyligt kan det bli på rummen. På dagarna är det inga problem, möjligtvis en liten stund på morgonen. Jag hade lånat en dunjacka som jag inte använde en enda gång. Det fanns dock andra som frös mest hela tiden… En tjock sovsäck kan ju vara skönt om man är frusen. Jag sov mestadels med min öppen och använde den som täcke.
  • Ingefära- och citronte. Foto: Conny Andersson

    Ingefära- och citronte dricker man mest hela tiden. Foto: Conny Andersson

    Vatten? Jag köpte vatten på flaska under hela turen. Några köpte kokat vatten som de renade, jag vågade inte riktigt det. Priset varierar kraftigt, från 2 kronor/liter i Kathmandu till kanske 35 kronor i Gorak Shep närmast Everest Base Camp. Vatten finns att köpa överallt längs med vandringen, och i de fall det råkar vara längre avstånd mellan möjligheterna att köpa informerar guiderna om detta. Detta var dock endast vid ett fåtal tillfällen.

  • Wi-fi? JA! Alltså Nepal är märkligt. Det finns knappt ström och ännu mindre rinnande vatten, men det fanns wi-fi på alla ställen utom i Kyangjuma där vi bodde på tillbakavägen. Kostar mellan 25-50 kronor och man får räkna med att funktionen är sådär. Oftast fungerar det bra!
  • Shopping? I Kathmandu finns det nästan fler friluftsbutiker än invånare. Märkena är sällan äkta men priserna är bra. Man ska pruta. Någon sa att 60% är ett bra riktpunkt på slutpris. Priserna är riktigt bra om man jämför med hemma i Svea Rike. Kvalitén kanske man får se upp med. Säljarna är inte jätte påstridiga, så länge du inte visar intresse för deras varor.
  • En Björn och två glada bärare på Liquid Bar i Phakding.

    En Björn och två glada bärare på Liquid Bar i Phakding.

    Alkohol? Ölen kostar som hemma, ibland nästan lite dyrare. Märkligt nog finns det att köpa på alla boenden längst med vägen. Köper man lokal sprit, till exempel Raksi kan den vara riktigt billig. Vi var på en pub där ett mindre dricksglas kostade ungefär 15 kronor. I mitt tycke smakar den förjävligt. Inne i Kathmandu köpte jag med mig några småflaskor med Everest Whiskey som kostade 60 kronor/flaskan. En flaska fin (enligt försäljaren. Jag är ytterst tveksam, men flaskan såg proffsig ut) Raksi innehållandes 48,5% alkohol betalade jag cirka 150 kronor för.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.