Toronto – CN Tower och Colombianskt samkväm
-
Tjockis fikar för sparade pengar -
CN Tower och en frusen turist -
Gammla tåg i Toronto -
Dimmig utsikt från tornet -
Lyxfrukost på hotellet -
Lite fakta om tornet -
En Björn och en Björn -
Daniel på glasgolvet -
Fika! -
Daniels trevliga Colombianska vänner! -
Arepas och Pericos -
Toronto by night -
Glad pojke spelar Nintendo
CN Tower och en frusen turist
Klimatet i Toronto beter sig oerhört märkligt. När vi landade i fredags var det nästintill snökaos, igår var all snö borta. I natt började det snöa igen och fallit minst 1 dm, och det fortsätter att fullkomligt vräka ner hela dagen.
I dag var det dags för nästa turistfälla: Canadian National Tower, CN Tower. Vi har grym otur med vädret, dimman ligger tät och sikten är minimal.
Tjockis fikar för sparade pengar
Vi åker åker upp till första etaget, 342 meter ovan jord. Här finns bland annat ett glasgolv man kan gå på som var sjukt läskigt. Min plan var att även åka upp till utsiktsplatsen ytterligare ca 100 meter upp, men en oerhört tydlig och bestämd dam som vaktade hissen påpekade det att det inte alls skulle bli något med det eftersom dimman gjorde att sikten var lika med noll. Besviken tvingade jag med mig Daniel till restaurangen och tröstäter en megadessert för pengarna som jag sparade på att inte åka längre upp i tornet.
Via tågstationen där vi rekade inför morgondagens tur tar vi oss in till en öppen restaurang på ett i övrigt stängt köpcentrum för lite lunch. Jag måste bara påpeka att man inte åker till Toronto för matens skull. Inte på något ställe har det varit bra hittills. Hursomhelst, det blir långlunch på ett libanesiskt ställe med ovanligt djupa samtal och försök att lösa världsproblemen.
Daniels trevliga Colombianska vänner!
Efter en kort men välförtjänt vila på hotellet möter vi upp Daniels kompis frus faster (eller vad det nu var) och hennes familj. Dom är från Colombia och bor i stan, och lovar att ta med oss på promenad. Vi går en lååååång runda i kraftigt snöfall och det är riktigt svinkallt. Familjen och Daniel pratar enbart spanska och jag begriper inte många ord, har absolut ingen aning om vart vi är på väg, men vill inte heller fråga.
En bra stund senare, efter ett kort stopp med varm choklad och munk på något lokalt hak blir vi hembjudna till Colombianerna, en liten bit utanför centrum. Damen bjuder på Arepas, ett slags majsbröd, och Pericos som är äggröra med lök och tomat. Oerhört gott, det överlägset bästa vi ätit sen vi kom till Toronto.
Arepas och Pericos
Plötsligt får vi syn på deras Nintendo 8-bit och måste givetvis spela favoritspelet Super Mario Bros 3. Märkligt hur man kommer ihåg det mesta sisådär 20 år efter att man spelat…
Mannen i huset leder oss till spårvagnen som tar oss tillbaka till hotellet, faktum är att han till och med åker med för att se till att vi inte hamnar vilse.
