Visumansökan till Kina- ett äventyr i sig

Att ansöka om visum till Kina visade sig bli ett betydligt större äventyr än jag hade räknat med. Sedan december 2017 måste man lämna fingeravtryck, och någonstans där började ett spännande äventyr.

Efter viss möda lyckas jag hitta till sidan där man elektroniskt fyller i sin ansökan, med oändligt många svåra och spännande frågor där de verkligen går igenom precis allt. Till och med om dina föräldrar. Instruktionerna är gedigna, oerhört mycket text men samtidigt ganska värdelösa och svårtolkade.

Jag fyller i ansökan så gott jag kan och hoppas på det bästa.

Sedan är det dags att åka norrut mot Göteborg, och trotts att jag är på plats en kvart innan de öppnar börjar kön ringla sig lång utanför. När man kommer in tar man en nummerlapp, och här gör jag mitt första misstag genom att ställa mig i fel kö.

Tydligen kan man boka tid innan, något som jag mailade och frågade om utan att få svar.

För oss stackare som inte bokat tid händer ingenting. Faktum är att det dröjer lite mer än en timme innan kön överhuvudtaget börjar röra på sig. Det är ganska intressant att bara observera folk på ett sånt här ställe, och jag kan konstatera att mer än hälften ställer sig i fel kö på första försöket. Skönt. Att det inte bara är jag alltså.

När min kö tillslut börjar röra på sig är jag nummer två, och det går ganska fort. En mycket trevlig ung man tar emot och instruerar mig. Höger tumme där, hela handen där. ”Nä, tryck hårdare”.

Sedan börjar problemen på riktigt. Jag lämnar in den utskrivna ansökan som jag fyllt i elektroniskt, men man måste tydligen printa ut den också, vilket jag otroligt nog lyckades förstå. Utan att egentligen förstå det har jag även med mig en utskriven kopia på flygbiljetten, vilket också var ett krav.

Däremot hade jag inte med hotellbokningen. -”Inga problem” säger jag och visar glatt upp den från mailen i min mobil. Det fungerar inte alls. Den måste skrivas ut.

Jag känner hur jag börjar svettas och bli mer nervös, och drar en böl-vals om hur långt jag kört och hur jobbigt allt är. Efter en del övertalande går mannen med på att jag mailar bekräftelsen till dom. Självklart börjar då nästa problem för en stackars Björn som nu börjar bli rejält stressad i takt med att kön växer.

Mobilen låser sig och vägrar skicka vidare mailet. Mannen suckar och säger flera gånger att ”take your time” samtidigt som han lutar sig tillbaka och sipprar på sitt kaffe. Ingenting händer, och ibland häpnas jag över hur svårt det är att tänka klart i stressade situationer, men till slut kommer jag på att jag kan testa webbmailen och då fungerar det äntligen.

I all lycka lyckas jag till och med få min kinesiska vän att vända sig om, gå nästan två meter och kopiera mitt pass, trotts att jag minsann borde ha gjort det där innan jag kom dit. Man tackar.

Det sista man gör på Visa Centert är att ställa sig i en ny kö för att betala, och när allt är klart frågar jag snällt om det finns möjlighet att få passet hemskickat, så att jag slipper köra till Göteborg igen. Då får jag skäll igen, för det skulle jag ju ha sagt tidigare, men sedan går han med på det till en kostnad av 400 kronor. Mannen ger mig ett kuvert och gladare än på länge skriver jag namn och adress och lämnar snabbt platsen och kör hemåt.

Ungefär en vecka senare får jag en avi om att hämta ett rekommenderat brev på närbutiken. Bakom står en butter tant i 60-års åldern som absolut inte har bråttom med något. Jag lämnar avin och mitt körkort och hon går och rotar i skåpet bland alla brev. Strax är hon tillbaka och tittar mycket strängt på mig.

_”Tyvärr kan jag inte lämna ut det. Det står inte samma namn på körkortet som på avin”. Ridå ner. Under min glädjeeufori uppe i Göteborg skrev jag bara mitt ena efternamn på kuvertet. Hur fasen jag nu kunde vara så korkad. Jag drar igång stora charmoffensiven och gör allt som står i min makt, samtidigt som jag med gråten i halsen förklarar mitt problem. Lönlöst.

Tanten gör ju antagligen helt rätt inser jag och åker hem.

Det finns en möjlighet till lösning av problemet, och det är om jag lyckas få kinsererna till att ringa PostNord som i sin tur kan ändra namnet elektroniskt och jag kan då ett dygn senare få ut mitt paket. Jag ringer själv upp PostNord för att in i minsta detalj få reda på och kunna förklara för kineserna hur de ska göra. Sedan är det kinesernas tur.

När man ringer Chinese Visa Application Center i Göteborg säger de ungefär var 10:e sekund att ”det tyvärr är lite kö, men dom jobbar på så fort de kan” följt av deras adress. Först på svenska, sedan engelska och kinesiska såklart. 4 timmar och 10 minuter. Exakt 250 minuter. Var 10:e sekund. Sedan ger jag upp. Jag mailar dom dessutom om mitt ärende och ber dom att återkomma.

Ångest. Vad fan ska jag göra nu? Alternativen är att åka till Göteborg och prata direkt med dom, och eventuellt få dom till att gå med på extra jobbet, eller att vänta tills posten själva skickar tillbaka passet till kineserna, men vem vet då vad de gör med ett pass som ingen hämtar ut?

På riktigt var det längesedan jag var så här stressad över något, och jag hinner måla upp alla möjliga scenarior som alla slutar med att det inte blir något med resan. Jag inser att jag måste åka till Göteborg för att prata med dom, men tänker i min desperation att jag en sista gång måste prova hämta ut brevet. Jag har egentligen ingen plan, utan kommer helt enkelt hoppas på det bästa.

Posten på ICA ligger precis bredvid kassan, och som tur är verkar inte tanten från igår jobba, för då inser till och med jag att det hade varit kört. Två personer framför mig i kön, och precis när det är min tur kommer tanten från igår och sätter sig i kassan, men jag tror inte att hon ser mig när jag gör mig så liten och osynlig som det bara går när man står på ett öppet golv.

Jag lämnar fram mitt körkort och avin, blir ombedd att skriva under (så här långt kom jag inte igår) och damen plockar snabbt fram mitt brev. Hon scannar och slänger en snabb blick på skärmen. Jag pladdrar på oavbrutet i ett desperat försök att avleda hennes uppmärksamhet.

Hon ger mig brevet.

Snabbare än jag någonsin varit smiter jag ut, sliter upp brevet med enda tanken att om hon kommer på sitt misstag kan jag åtminstone visa att det faktiskt är mitt pass. Sedan åker jag hem. Aldrig varit så lättad.

Tips för ansökan om visum till Kina:

  1. Fyll i ansökan online hos Chinese Visa Application Center. Var noggrann.
  2. Boka tid på Chines Visa Application Center så sparar du oändligt mycket tid i stället för att sitta och vänta. Dock vet jag inte hur detta går till, såg inget om det på hemsidan.
  3. Glöm inte ta med ditt pass.
  4. Ta med kopia på:
    1. Ditt pass
    2. Hotellbokning
    3. Flygbiljetter
  5. Skriv rätt namn om du vill ha passet hemskickat.

Slutligen kan jag bara konstatera att flera veckor senare har dom fortfarande inte svarat på mitt mail…

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.