Jag lägger mig platt och gör en skorpionbekännelse

Kvällen är vigd åt två missions; Hitta en post och besöka kvällsmarknaden som enligt uppgift ska ligga i närheten av hotellet. Del 1 misslyckas jag med helt och hållet och även del 2 går sådär. Det visar sig nämligen vara så att den där marknaden stängde för gott sommaren 2016. Dock krävs det en hel del research för att konstatera detta.

En väldigt intressant sak med Peking är storleken på allt. Ofta tror man att man går in i en liten närbutik, men väl där visar det sig nästan varje gång vara ett stort shoppingcenter med flera våningar och hundratals butiker. Skyltningen utifrån gatan är obefintlig så länge man inte kan läsa de kinesiska heroglyferna. Det verkar inte heller spela någon roll vid vilken tidpunkt man är där, det är alltid fullt med folk och inget stänger före klockan 21. Mycket är öppet längre än så.

Sedan vill jag gärna göra en bekännelse. Jag må ha varit cool och berättar för alla att jag ”minsann ska äta både skorpion och orm” när jag är i Peking. Några steg in på matgatan ser jag ett stånd med något som skulle kunna vara skorpioner spetsade på pinnar. Nu ska här ätas!

Inte. Aldrig. No. Never. Icke.

När jag kommer lite närmare ser jag att dom rör på sig och det går en rysning genom hela kroppen. Så. Jag lägger mig platt och erkänner. Jag är inte så cool som jag vet att ni alla tycker. Matgatan är för övrigt ett måste att besöka. Alla dofter och intryck och allt konstigt man kan äta är superhäftigt att se. Jag vågar mig dock inte på något alls. Tänker på magsjuka och krälande skorpioner.

Jag börjar dock bli hungrig och hittar en restaurang som har ordet ”Beijing Duck” i namnet och tänker att detta får bli platsen för kvällens pinn-show.

Restaurangen är enormt stor men faktiskt oväntat mysig och jag placeras vid ett sidobord längst in i ena hörnet. Smart av kineserna. Jag tittar med stora ögon på när kockarna kommer ut till borden och skär upp pekingankan, själv har jag beställt något annat ikväll. Förutom den obligatoriska ölen ska det ätas en slags gryta med tre sorters ankdelar. Fråga inte om vad det var, men det var gott. Naturligtvis inget ris till. Nu börjar jag nästan få ordning på pinnarna, och tror att jag får i mig mer energi än vad jag lyckats göra av med.