Dödsångest, födelsedagskalas och skötsamma pojkar

Det är sen eftermiddag när vi lämnar hotellet i jakt på mat. Tripadvisor är som vanligt vår vän och vi hittar efter lite letande ett mysigt ställe. Det är inte helt glasklart vad vi beställer in (förutom ölen naturligtvis), men vi serveras en bricka med fläskkött, några olika korvar, lite frukt och olika såser.

Mitt betyg är över medel, medans mina kräsna reskamrater ger det betyget ”knappt godkänt”. Av den där berömda goda Georgiska maten har vi dock inte sett röken av ännu.

En typisk turistattraktion i Batumi är att ta linbanan upp till toppen av berget, och det måste naturligtvis vara. Lite förvånade blir vi dock när vi märker vilken dödsångest en person i gruppen upplever att sitta inlåst i en kabin alldeles för många meter över marken. Ångesten är så påtaglig att vi inte ens förmår skämta med honom.

Resan till toppen tar runt 20 minuter (oerhört långa minuter för vissa), och väl uppe kan man, förutom att inspektera utsikten över staden även besöka ett ganska kasst kafé. Eftersom det är fika och drinkdags passar det oss perfekt.

Det börjar närma sig sen kväll, och gänget är taggade för utgång när vi åker till staden igen. Vi har ingen direkt plan vilket ställe som skall föräras av vårt sällskap, så vi promenerar runt på stadens gator.

Som nämnts tidigare är det lågsäsong och inte alls många människor ute överhuvudtaget. På avstånd hör vi plötsligt ett dunkande som vi gissar skulle kunna vara en nattklubb. Vi närmar oss och möts av ett ohyggligt oväsen (några, typ hälften av vår grupp) skulle kalla detta för festmusik. Vi röstar, och hälften av oss, inklusive jag och Jens, vägrar gå in där och vi vandrar planlöst vidare. Inte alls mycket verkar hända i stan en lördagsnatt i november. Vi svänger in på ytterligare en sidogata, och där, på en väldigt liten krog med kanske 5-6 bord är det i alla fall lite människor. Vi går in och beställer varsin öl.

Det visar sig snart att vi har hamnat mitt i ett födelsedagskalas, en tjej som fyller 27 (eller var det 28?) som är där med sin familj och vänner. Så det är alltså dom och vi. Vi blir ”inbjudna” och så snart tårtan kommer fram bjuds vi även på det.

Dessa är dom första vi träffar som kan prata någorlunda engelska, åtminstone så vi kan ha någon form av kommunikation. När kvällens DJ spelar Abba kommer festen igång på allvar och det är snart klackarna i taket.

Någonstans här slutar denna historien. Nackdelen med att resa med väldigt goda vänner är att det vore helt förödande att offentligt tala om hela sanningen om vad som sedan händer. Eller att ens visa bilder. Eller om man ens minns.

Vi hade oerhört trevligt, tog några öl, kanske en och annan snaps och gick sedan till hotellet och somnade. Alla uppförde sig väl.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.