Hallandsleden: Ryet – Döbla, 12 km

  • Visehultstugan firar 80 år!
  • Hallands första naturreservat
  • Tal till församlingen
  • Inne i Virsehultstugan
  • Trollet!
  • Skönsång från kören!
  • Självaste hövdingens bil! (något som imponerade oerhört på parkeringsvkten)
  • Får får lam. Har jag hört.
  • Överfallen av får!
  • Lååååånga raksträckor
  • Böhmen minsann!
  • Nissan forsar fram!
  • Stundtals väldigt dålig vägbeskrivning
  • Djuren i naturen
  • Fler raksträckor
  • Mor och son äter!
  • Blir mött av finaste Iza!
  • Mamma och Cina på skogsäventyr
Visehultstugan firar 80 år!

Visehultstugan firar 80 år!

Det är dagen före nationaldagen när jag styr kosan mot Virsehatt, en kort kort promenad från Ryet som är utgångspunkten för dagens tur. När jag närmar mig parkeringen är där fullt med folk, och en oerhört energisk mycket gammal man vinkar in mig på parkeringen och är extremt tydlig med hur han vill att jag ska parkera. Jag undrar naturligtvis vad det är frågan om, vi är trotts allt ute i ingenstans, och då visar det sig att Virshultsstugan firar 80 år.

-”Självaste landshövdingen är här och ska tala” säger den gamla mannen oerhört stolt, och än mer stolt pekar han på en blank och fin Volvo som parkerat för sig själv och berättar att det minsann är hövdingens.

Inne i Virsehultstugan

Inne i Virsehultstugan

Jag ändrar mina planer och går bort för att titta till stugan nu när man har möjlighet att gå in i den, och där har tiden stannat. Riktigt häftigt. Jag går runt och tittar lite, och plötsligt befinner jag mig mitt i en gudstjänst. Ganska oväntat får man nog säga. Innan jag vet ordet av har jag även fått en lapp med dagens agenda inklusive psalmer.

Prästen maler på om både det ena och det andra, församlingen stämmer vackert (nåja…) upp i ”En vänlig grönskas rika dräkt” och bannemej om man inte plötsligt drabbas av sommarkänslor. Nu när jag står stilla anfaller knotten med full kraft, prästen fortsätter sin predikan och jag smyger försiktigt iväg åt mitt håll. Hade i och för sig varit intressant att gå med på guidade turen av stugan, men präster och knott har jag lite svårt för.

När jag går in i Hallands första naturreservat,  Virse Hatt, ser jag på avstånd en skock får. Försiktigt smyger jag mig fram, och när jag är på behagligt avstånd tar jag fram kameran och börjar fotografera. Deras reaktion förvånar mig något oerhört. Istället för att fly åt alla håll kommer de fram och vill kela. Nästan så att de trampar på varandra för att komma fram, och nästan välter mig.

Jag pratar med dom ett tag och fortsätter sakta på stigen, men strax ser jag att hela skocken följer efter mig som ett långt lämmeltåg. Längre än väntat får jag sällskap, men efter att ha passerat en bro och fortsatt in i skogen är jag snart ensam igen. Den här vandringsturen började ju spännande kan man lugnt säga.

Lååååånga raksträckor

Lååååånga raksträckor

Efter någon km kommer jag ut på asfalterat väg, och nu går jag på en låååång raksträcka som lutar svagt uppåt, snart är jag inne i Oskarströms samhälle. Solen gassar på och det är riktigt, riktigt varmt när det inte finns någon skugga. När samhället börjar ta slut och ett kalhygge tar vid gäller det uppenbarligen att se upp. Av alla sträckor jag har gått på Hallandsleden följer nu en flera km som är väldigt dåligt eller inte alls uppmärkta. Som jag nämnt vid tidigare sträckor är det viktigt att ha kartan med sig om man vill slippa onödiga omvägar.

Snart korsar jag riksväg 26, och eftersom det är en vältrafikerad väg gäller det att se upp. Vägen är fortfarande asfalterat och faktiskt ganska tråkig, och det är inte förrns de sista kilometerna som jag kommer in i skogen igen och äntligen får lite skugga.

Blir mött av finaste Iza!

Blir mött av finaste Iza!

Strax är jag framme vid vindskyddet i Döbla, där jag nu varit flera gånger tidigare. På långt avstånd känner jag doften av lägerelden, och visst, när jag kommer fram sitter dom där; Världens bästa mamma och Cina. Jag blir mer eller mindre överfallen av en överlycklig Iza, och snart äter vi grillad korv och potatissallad. Det blir inte mycket bättre än så här!

Jag summerar sträckan till 13,7 km enligt GPS-klockan, vilket förvånar mig något då jag förutom en kort felsväng följt kartan till pricka. Sträckan är något backig, dåligt uppmärkt och faktiskt den tråkigaste sträckan hittills med tanke på långa asfaltsvägar och samhälle, men vad gör det? Det är alltid skönt att komma ut!

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. 7 juni, 2016

    […] jag sitter i bilen på väg hem från dagens vandring ringer Padde och tycker att grillning och tältning är den bästa idén idag. Själv är jag […]

  2. 11 juni, 2016

    […] Ryet – Döbla, 12 km […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.