Hallandsleden Kogstorp – Kärnebygd, 17 km

En vandrande man och hans väska

Efter mer än ett halvår då vi blivit stoppade av Urd, sjukdomar och jag vet inte vad, lyckades vi äntligen vara lediga samma helg och kunde ge oss ut på tur. Eftersom dagen fortfarande inte är så lång och vi nu börjar komma en liten bit hemifrån på vår upptäcktsfärd längst med Hallandsleden, valde vi sträckan mellan Kogstorp och Kärnebygd som är ca. 17 km lång.

Om man hela tiden gått rätt väg alltså.

Jag är inte direkt världskänd för mitt lokalsinne, så efter att ha ställt in min gps på metrolpolen Kärnebygd följer vi den till punkt och pricka. Jens i bilen bakom mig har inget annat val än att följa på mindre och mindre ömsom snötäckta, ömsom ishala vägar innan vi äntligen är framme där vi ska avsluta turen. En timme senare eller så (givetvis efter att ha kört fel) är även bil nummer två parkerad och vi ger oss iväg.

Gammal järnvägsbro

Dagens etapp kan vara den mest lättvandrade hittills, och i princip hela turen går på landsväg eller breda skogsvägar och stigar. Vi har dock tur och möter nästan ingen trafik.

Första delen passerar rakt genom Ullared, och här snurrar vi bort oss lite, troligtvis eftersom kartan inte har uppdaterats i samma takt som Gekås valt att bygga ut. Jens som är kroniskt hungrig beodrar matpaus efter ungefär en timme, och vi hittar en bra plats för vår paus.

Han stuvar fram en påse från 24h meal, som man värmer i en slags värmepåse. Man stoppar helt enkelt i påsen med mat (som en slags mjukkonserv) i en annan påse, häller i en halv dl vatten och väntar. Först händer inget och jag är skeptisk. Sen helt plötsligt och obegripligt så börjar vattnet att koka. Säkerligen en kemisk reaktion som är jättebra för miljön…

Chicken Masala med ris smakar fantastiskt gott, men åtminstone mitt smakprov i toppen av påsen var bara lite ljummet. Jag äter frystorkat och njuter i fulla drag (och håller nere på vikten).

Vi följer Pyttebanan, en gammal järnvägsled som lades ned 1959 i många km, vilket innebär inte så jättespännande raksträckor. Lite kul är dock att det på flera ställen längst med vägen sitter informationsskyltar som berättar historia och visar bilder av platserna.

Den vise och elden

Lagom till mörkret börjar lägga sig är vi till slut framme, och uppskattningsvis har vi gått runt 18 km. Min klocka som mäter längden dog strax efter 15 km, ”någon” hade tydligen glömt att ladda den. Det blir full fart med att bygga läger innan det är becksvart i skogen, och när vi väl stannar upp märker vi att det faktiskt är ganska kallt, men snart brinner elden, hungern mättas och med det även lugnet i lägret.

Vi löser alla kvarvarande världsproblem vid brasan, och samtidigt som det börjar snöa kryper vi in i tältet. Sekunderna från det att man tar av sig tills att man krånglat sig ner i sovsäcken är möjligen inte de skönaste, men det dröjer inte länge innan värmen är perfekt. Så länge ingen kroppsdel sticker ut. Då riskerar man att förfrysa.

Jag har sagt det miljoner gånger tidigare och kommer antagligen fortsätta tjata, men fy f-n vad det här är lyxigt!

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.